Kategorier
Reparation

JCB 416s

Till topp 3 av svåraste jobben i år hör en display till JCB416. Felbeskrivningen löd ”Lampor tänds men displayen visar inget. Felet kom i samband med att maskinen blev överladdad; 35V istället för 24V”.

En så stor överspänning brukar innebära att minst en säkerhetskomponent packat väskan och dragit söderut, men lång näsa blev det när det inte fanns en tillstymmelse av synliga fel någonstans i elektroniken. Ingen kortslutning, ingen strömrusning, ingenting som gav ledtrådar om någonting när enheten matades med 12V.

Inga induktorer på kretskortet vittnar om att de eventuella regulatorer som finns är linjära, inte switchade. Inget fel med linjära regulatorer, men de är svårare att hitta när allt är täckt i en geléliknande historia. Tacksamt nog just gelé, och inte lack eller epoxi, så det var relativt okomplicerat att skrapa bort med en borste och tvätta rent med IPA.

De stora kretsarna längst kanten hade kunnat vara regulatorer, men samtliga var transistorer av Darlington-typ och alla hade mätbar spänning på sina ben. Regulatorn hittades till slut under den stora blobben vid kondensatorerna uppe i nordöst. Utspänning på denna låg på 1.5V medan inspänning låg på 2.8V. En låg inspänning kan ibland innebära att en regulator försatt sig i en sorts säkerhetsläge för att inte skada något annat, men när den byttes till en fabriksny blev mätningarna likadana så regulatorn var inte roten till felet.

Vidare mätning på referenspinnar gav hypoteser om att det verkar som om 12V inte kommer fram dit den ska, så detta blev knäckfrågan. 12V fastnar någonstans, men var? Och varför?

Ytterligare mätning visade att alla Darlington-transistorer är sammankopplade. Alla utom en, den längst ner i hörnet precis där matningen kommer in. Efter lite läsande i datablad kom vi fram till att denna Darlington matar de övriga. Allting startar alltså med och i den, så det blev laserfokus nere i hörnet för att luska vidare. Vi kallade transistorn John Doe.

En zenerdiod, en SMC-diod, fem motstånd och två transistorer satt i någon sorts ihopkoppling på de banor som går till John Doe men det var inte helt lätt att lista ut funktionen enbart genom att titta på kretskortet. Beslöt att rita av inkopplingen i CAD för att få en bättre överblick och för att kunna lista ut funktionen.

I schemat var det mycket lättare att se att när Q16 är avstängd så får Q17 basström, som drar ner basen på Q15 (John Doe) mot jord och får den att leda. För att stoppa John Doe från att ge ut spänning behöver dess bas vara dragen mot 12V så att transistorn blir strypt. För att det ska ske måste basen på Q17 vara jordad. För att det ska ske måste Q16 vara bottnad.

Det visade sig i slutändan att både Q16 och Q17 säckat ihop, vilket låste John Doe i strypt läge, vilket gjorde att 12V aldrig kom fram till resten av kretskortet. Byte av Q16 och Q17, testkörning, och 12V hittades direkt. Likaså 5V efter regulatorn, och kristallen till processorn snurrade som den ska. Displayen visade ”nollor” / ”tomt” / ”fullt” rakt igenom, vilket var ett stort framsteg jämfört med den ursprungliga felbeskrivningen. Alla siffror kommer med stor sannolikhet ploppa upp så fort enheten monterats i maskinen och den får ta del av den data som ska visas upp.

Bensvår felsökning, men mycket tillfredsställande i slutändan. Denna felsökning visar också tydligt hur ofta det är en defekt komponent för två spänn som stoppar en enhet värd femsiffrig summa från att fungera. Alla vinner i slutändan, och elektronikåtervinningen får mindre att göra.

Win.

Kategorier
Reparation

Micatrone

Det blev en ”All hands on deck!” för att knäcka denna nöt med en O2-mätare, tillhörandes ett energibolag, som inte ville vara med längre.

Testkörningen blev lite av ett stålbad då det fanns en hel del säkerhetsaspekter att ta hänsyn till. Hela riggen körs med 230V och mätaren blir flera hundra grader varm vid kalibreringen.

Felet? En transformator bränd. Gick att hitta en ersättare, som dock hade annan formfaktor. Tog ett bra tag att lista ut att den gamla transformatorn (2x in / 2x ut) hade omvänd polaritet på både primären och sekundären. 0V på utgången ledde till flera återvändsgränder innan vi fattade vad som stod på.

Kul och lite udda reparation. Inväntar nu bara återkoppling för att se om allt funkar som det ska.

Kategorier
Reparation

Axor Magnum 400

Första arbetsveckan efter semestern och det kom in en rapport om att en styrservo (av totalt fem) till en CNC-maskin hade säckat ihop, vilket fick hela maskinen att tvärvägra starta. En kunnig elektriker hade varit på plats och uteslutit allt som gick, och det stod bortom allt tvivel att det var servomodulen, Axor Magnum 400, som var boven.

Nya utbytesmoduler fanns inte att köpa utan det skulle bli en krånglig historia att uppgradera hela maskinen med nya moduler, till en sexsiffrig kostnad. Per modul. Modulen landade därför på arbetsbänken för att se om det var ett skitfel i form av en kortsluten komponent som skulle få värmekameran att skrika sig hes.

Facit blev inte ett, utan totalt fyra fel på elektroniken: 1. Läckande kondensatorer som frätt på kretskortet, 2. Varmgång som fått ett ytmonterat motstånd att ramla av, 3. Ett relä som ruttnat sönder av ärg, och 4. Ingrodd smuts som orsakade parasitströmmar.

I och med modulens komplexitet, kombinerat med trefasstyrning, gick det inte bänktesta reparationen så det var bara att hålla tummarna ända tills ägaren ringde imorse:

”Allt fungerade perfekt på första försöket. Vi har två moduler till som behöver omsorg, kommer förbi med dessa vid tillfälle”.

En bra start efter den välbehövliga semestern, med andra ord.

Kategorier
Reparation

Ställmotor, diesellok

En ställmotor – som styr fartreglaget i ett diesellok – hade tagit in vatten under lång tid och kablarna hade i princip ruttnat bort. Fanns bortåt 10 motorer med samma typ av fel men ingen som kunde reparera dem, och inte heller gick de att ersätta då tillverkaren tagit bort dem från sortimentet. En ganska trist situation, för att uttrycka det milt.

Vi fick då frågan om vi kunde tänka mig att ta en titt på en av motorerna. Ett sorts pilotprojekt för att se om elektroniken ens är reparerbar i och med vattenskadorna. Eftersom företaget är en total sucker för omöjliga uppdrag som alla andra redan kastat in handduken på tackade vi ja.

Rev isär allt i atomer för att kunna bilda en uppfattning om vad som är vad. Det var långt ifrån trivialt på grund av all oxidbildning, och alla plastdetaljer som var oerhört sköra, men när allt till slut var frilagt gick det att se helheten. I med nytt kablage, på med nya IP66-klassade anslutningskontakter och sätt fast allt lite provisoriskt med buntband (förenklar saker ifall någon behöver justera något). Därefter paketera allt och skicka tillbaka i mitten på maj.

Igår kom ett meddelande om att ”motorn som sådan funkar, men datorn godkänner inte kalibreringen”. Oklart varför, men det visade sig sent på eftermiddagen att det var något helt orelaterat reparationen som hade lossnat och fick referensvärdena att drifta. En fixering senare och allt funkade tipptopp – det gick med andra ord att vinna över oxidationen denna gång.

Detta var andra gången (av två) vi reparerat ett järnvägslok.

Stort tack för förtroendet, Infranord AB!

Kategorier
Reparation

Kuhn motorpulser

Gnagare hade haft rave-party i maskinen, och kablarna till motorn föll offer. Skarvades ihop av ägaren, men maskinen klagade nu på att datorn inte längre känner av rotationspulser.

Inte helt lätt att felsöka, men tacksamt nog skickades bokstavligt talat allt hit; manöverpanel, centralbox, motor, harness, givare, rubbet. Detta gjorde att hela ekipaget kunde startas på bänken, för att därefter jaga fatt på pulserna.

Inuti motorn satt en rotationsgivare med ett motstånd. Mätning på alla tre kablar därifrån och fram till plinten i boxen visade på normalvärden, oscilloskopet sade likadant; fina inkommande pulser.

Pulserna gick in i en 74HC14, som är en inverterare, men på utgången var det lika livlöst som i en sauna nära ekvatorn. Hade en ny inverterare i lager så den blev utbytt, och därefter gick oscilloskopet med på att visa fina pulser på utgången, som sen gick in i mikrocontrollern.

Hela klabbet är nu på väg tillbaka till ägaren för en slutlig testkörning i sin rätta miljö.

Innan allt packades ihop togs ett foto på arbetsbänken, där det såg ut som efterdyningarna av en nyårsfest. Halva verkstan fick kopplas ihop på bänken för att få testriggen att göra det den var avsedd för.

Det är såna här jobb som ställer all kreativitet på sin yttersta spets och tvingar fram nya tankegångar. Sånt gillas!