Detta är styrpanelen till en fodermaskin/-kvarn som tillverkades på 80-talet. Minneskretsarna som innehåller programkod har säckat ihop, vilket gör hela kvarnen obrukbar. Namnet på systemet är okänt.
Finns det någon i vårt avlånga land som känner igen panelen, eller kanske rent av känner en lantbrukare med samma typ av kvarn som fortfarande är i drift?
Om så är fallet, skriv en kråka i kommentarerna eller skicka ett mail till foderkvarnen@ribit.se så återkopplar vi. Läget är brådskande.
Ingen minns en fegis, så när hockeyklubben i grannbyn ville ha hjälp med att felsöka sin jumbotron tackade jag ja, trots en grav akrofobi.
In i en korg på en teleskoplastare, kånka med en stege och åk 10-ish meter upp där sen den ansvarige skruvade upp serviceluckan så att vi kunde klättra in och inspektera lite.
Där och då började plattformen att svaja; ”den hänger bara i takstolarna”, hette det, och där och då blev det en akrofobisk paralysering så jag kunde inte röra en fena. Samtidigt som plattformen fortfarande svajade.
Jag hade ett jobb att utföra, men med en total muskelparalysering var det svårt så det fick bli en improvisation: den ansvarige personen blev mina ögon och öron genom att ta emot mina order och återkoppla med resultat.
Det var en rätt intressant situation på det hela taget. Kroppen var totallåst på grund av att hjärnan hade fastnat i clinch, men samma hjärna kunde fortfarande felsöka och processa detaljer som rabblades upp. Lite som att ena halvan sade ”ANDAS INTE ENS!” medan den andra sade ”Varför har man valt BLÅ mantelfärg till koax?”.
Vi kunde till slut hitta felkällan men hockeyklubben valde att vänta till slutet på säsongen med en fix (då det kräver en hel del jobb att få ut och ner det trasiga), så med en halv liter adrenalin i kroppen var det bara att masa sig ner igen, med kroppen i ett totalt vraktillstånd.
Vi tar en titt i ett (nyligen reparerat) stängselaggregat, DeLaval ESE120BM, och ger lite allmänna tips om hur man själv kan göra en enklare felsökning utan att bli zappad av de respektingivande pulskondensatorerna.
Veckan som gick var en tuff historia med tre akutjobb (på nivån ”släpp allt du har och laga /NU/”) blandat med en handfull kundbesök ute på plats.
Veckans sista jobb är ett fuktskadat kretskort till en stenkross (Moby 600), och här kändes det som ett läge för ett gratistips när det gäller oxid.
Kretskort har minst ett lager skyddslack på sig. Ofta grönt till färgen, enligt tradition, men det finns andra färger att tillgå. Lacket skyddar mot bland annat just oxid, men ser även till att metallen (ledningsbanan) inte kommer i direktkontakt med något annat.
Man invaggas i en falsk säkerhet genom att tro att lacken skyddar mot alla sorters erosioner, men när det gäller fukt har detta en magisk förmåga att ta sig in överallt. Så även under skyddslack.
Betrakta foto nummer 1. Det ljusgröna området är en ledningsbana med skyddslack på sig, och det ser ju intakt ut så inte kan det väl finnas fukt där?
De svarta missfärgningarna på lacken är en stark indikation på att det är något lattjo på gång, så vi tar fram skrapan och börjar riva lite.
Betrakta nu foto 2 som visar exakt samma område. Jämför kopparen rakt under missfärgningarna (oxiderat) med kopparen längst till vänster (ej oxiderat).
Kopparen leder fortfarande ström, men ju längre oxideringen fortgår desto mer resistans (motstånd) kommer att utvecklas, strömmen får svårare att ta sig fram. Till slut blir oxideringen så hård att kopparen får ett avbrott; då kan inte elektronerna ta sig nånstans och alla blir lessna, innan de ringer hit.
Sensmoral: undvik fukt. Försök att i den mån det går förvara elektronikgrejor i normal rumstemperatur när de inte används, alternativt starta elektroniken lite då och då för att bränna bort fukt med värmeutvecklingen som blir.
