Kategorier
Reparation

Stansmaskin EMZ

Ett relativt vanligt förekommande jobb är att byta belysning i små LCD-skärmar som använder lysrör. Dessa lysrör drivs av något som kallas för inverterare, och denna har en tendens att lägga av efter ett tag. Bekymret med inverterare är att de arbetar med väldigt hög spänning (över 100V) så det är inte ett trivialt arbete att reparera dem, och att byta ut dem i sin helhet erbjuder oftast en ännu större utmaning.

Bäst lösning av alla världar när det gäller defekt bakgrundsbelysning är därför att byta ut lysrören mot LED. I små skärmar är det relativt enkelt, men skärmen i denna video (tillhörandes en stansmaskin) var av modellen Hercules och visade sig vara allt annat än en enkel match. Hela jobbet tog runt 3h från start till slut, men den ganska nerkortade videon (1h) visar ändå de viktigaste nyckelpunkterna i denna procedur:

  • Demontering av panelen
  • Undersökning av matning för att se var det går att stjäla lämplig spänning
  • Isärtagning av panelen
  • Isättning av LED-strips med matningskablar
  • Ihopsättning av panelen
  • Ihopmontering av hela enheten
  • Testkörning

 

Kategorier
Reparation

Frekvensriktare, Kone-hiss

Nån gång per år kommer det in jobb som är såpass stora, komplexa och/eller rent allmänt häpnadsväckande att de förtjänar en egen plats i rampljuset. Idag avslutades ett sådant jobb.

Det var som så att i början på april ringde en företagare som hade en defekt styrbox till nånting. Detaljerna var lite oklara och de framgick inte helt under telefonsamtalet, så det bästa var att helt enkelt åka ut på plats för att göra en allmän koll och eventuellt mäta lite. Efter att ha flåsat upp för fem trappor nåddes ett maskinrum högst upp i ett hus och en bortmonterad styrbox stod på golvet. ”Den är trasig”, hette det, ”och det är en frekvensriktare till hissmotorn som inte hissteknikerna kunde lista ut felet på”.

Hissmotorn. Det var med andra ord dags att för första gången reparera en hiss.

Styrboxen togs med tillbaka till verkstan och monterades isär i atomer för att försöka lista ut hur allt hängde ihop. Frekvensstyrning och trefasmotorer är något jag bara läst om teoretiskt på en utbildning för 6 år sedan, men aldrig kommit i kontakt med i verkligheten. Därför blev det Sherlock Holmes-läge som gällde för denna styrbox, kombinerat med att läsa på om såna här bestar. Naturligtvis finns inga detaljmanualer att tillgå men det finns gott om manualer som förklarar principen. Resten, allt där emellan, var bara att klura ut.

Efter att ha fått en detaljerad felbeskrivning och klurat lite själv kördes första vändan på arbetsbänken. Undersökning av alla komponenter, till det som kallas ”mellanledet”, gav en hint om vad som eventuellt kan fela. Vi bytte trefasbrygga samt 3st IGBT-moduler (en per fas). Det fanns en rimlig chans att någon av dessa säckat ihop, och alla fyra behövs för att kunna klämma ut tillräckligt med kräm till motorn. Allt skruvades ihop och boxen togs med ut till kund.

På det andra besöket fanns det tekniker från Kone på plats. Dessa hade svart bälte i allt som har med hissar att göra, så de fick äran att koppla in den reparerade styrboxen för att se om gissningarna blivit rätt eller om det var dags att ställa sig i skamvrån. Kablar kopplades in, huvudströmbrytaren slogs på, testknapp för ”upp” trycktes in, och…det hände lite grejer; motorn ryckte till några korta perioder, men inget mer och därefter skrek styrboxen ”ERROR” med en knallröd lampa. Frågan är varför.

Vi åkte hem och klurade lite och lyckades hitta en halvtafflig manual på nätet. Där framgick att styrboxen — som inte har någon display — har förmåga att ge ut felkoder om man kopplar ihop den med en serieterminal. Vi körde därför en runda till genom att ta med laptop, RS232-adapter och seriekabel för att få ut information som hintar om vad sjutton det är som felar. I trekvart satt styrboxen med armarna i kors och blåvägrade ge ut någon som helst aktivitet på serieporten. Testade med alla kända och okända kombinationer av baudrate och handskakningsprotokoll, men nej; VILL INTE. Bara att bita i det sura äpplet och åka hem igen.

Nästan två veckor senare, efter det vi kallar för ”passiv felsökning” (hjärnan knäcker problem vid sidan om det medvetna) kom en idé som kan funka. Det var så att till mellanledet hör även ett relä som fyller kondensatorbanken. Detta relä undersöktes på arbetsbänken när styrboxen var på plats men allt på reläet mättes upp med förväntat resultat, alltså helt i enighet med dess datablad, men eftersom det är ett högspänningsrelä så kan/vågade vi inte bänktesta det. Det fanns därför en liten chans att kontaktblecken har fått oxid på sig och förhindrar att ström kan förflytta sig. Detta var det enda vi kunde komma på. Nytt relä beställdes hem, kund kontaktates och vi bokade in en tid för test idag. Sista chansen innan vi får erkänna oss besegrade och handduken kastas in.

Reläet sitter med fyra kabelskor så det krävdes ingen lödning för att få det på plats. Två mejslar var allt som behövdes. Boxen skruvades isär, reläet byttes, boxen skruvades ihop, huvudströmbrytaren slogs till, och sen var det dags för sanningens ögonblick.

Ägaren tryckte på testknappen ”Upp”, som Kone-teknikerna (frånvarande denna gång) gjorde förra gången. Det sa *KLONK* och motorn började snurra som om den hade betalt för det. Båda testknappar för ”upp” och ”ner” trycktes, motorn lydde blint som om den vore en liten schnauzer. Känslan där och då var helt obeskrivlig, men den var helt klart i paritet med känslan som när vindkraftverket reparerades för två år sedan.

Det blev en High Five med ägaren och ett ”tack för utmaningen” innan det var dags att bege sig hemåt.

Fyra kundbesök och 1.5 månad senare: Challenge completed!

Kategorier
Allmänt Reparation

Oxideri oxidera

Veckan som gick var en tuff historia med tre akutjobb (på nivån ”släpp allt du har och laga /NU/”) blandat med en handfull kundbesök ute på plats.

Veckans sista jobb är ett fuktskadat kretskort till en stenkross (Moby 600), och här kändes det som ett läge för ett gratistips när det gäller oxid.

Kretskort har minst ett lager skyddslack på sig. Ofta grönt till färgen, enligt tradition, men det finns andra färger att tillgå. Lacket skyddar mot bland annat just oxid, men ser även till att metallen (ledningsbanan) inte kommer i direktkontakt med något annat.

Man invaggas i en falsk säkerhet genom att tro att lacken skyddar mot alla sorters erosioner, men när det gäller fukt har detta en magisk förmåga att ta sig in överallt. Så även under skyddslack.

Betrakta foto nummer 1. Det ljusgröna området är en ledningsbana med skyddslack på sig, och det ser ju intakt ut så inte kan det väl finnas fukt där?

De svarta missfärgningarna på lacken är en stark indikation på att det är något lattjo på gång, så vi tar fram skrapan och börjar riva lite.

Betrakta nu foto 2 som visar exakt samma område. Jämför kopparen rakt under missfärgningarna (oxiderat) med kopparen längst till vänster (ej oxiderat).

Kopparen leder fortfarande ström, men ju längre oxideringen fortgår desto mer resistans (motstånd) kommer att utvecklas, strömmen får svårare att ta sig fram. Till slut blir oxideringen så hård att kopparen får ett avbrott; då kan inte elektronerna ta sig nånstans och alla blir lessna, innan de ringer hit.

Sensmoral: undvik fukt. Försök att i den mån det går förvara elektronikgrejor i normal rumstemperatur när de inte används, alternativt starta elektroniken lite då och då för att bränna bort fukt med värmeutvecklingen som blir.

Trevlig helg!

Kategorier
Reparation

CTC, TMC, JBC

Efter en hektisk vecka med mestadels svåra reparationer är det dags att varva ner och samla kraft inför nästa, då minst två planerade akutobjekt anländer från norra änden av landet.

Veckan som gått bjöd bland annat på följande (i samma ordning som bilderna): död reläbox, död displaycontroller till TMC, halvdöd styrgrunka till CTC, glappig display till JBC, defekt styrgrej till en ryktborste, samt en död box till en Magnascale (som vi fick kapitulera helt på).

Samtliga grejer var helt okända för undertecknad, vilket är positivt i bemärkelsen att då tränas de grå extra hårt, men ibland kan det vara bekvämt med kända grejer så att rutinerna kan vässas.

Ett av akutobjekten som kommer i veckan är en Ponsse Opti-5, datortypen som reparerats säkert 20 gånger här och som numer kan utföras i sömnen. Denna har dock en rejäl knorr på sig: någon annan har försökt reparera den, med katastrofresultat (fler / värre skador på slutet än i början av reparationen). Bilder på skadorna mailades hit igår fredag, och givet de synliga skadorna kan det sägas att det krävs lite av ett mirakel för att få bukt med det där.

I övrigt verkar nu vårbruket ha dragit igång hos de flesta lantbrukare, vilket är glädjande. Äntligen går det att beskåda färgglada traktorer ute på åkrar igen, rattade av de personer som ser till att vi får mat.

Glöm inte att vara rädda om våra lantbrukare. Handla svenskt!

Kategorier
Reparation

Multivac Baseline P300

En vakuumförpackare dök upp. ”Det har blivit något fel så bränntråden tänds direkt och hela tiden när man stoppar i sladden”, hette det. Normalt ska tråden tändas först när maskinen skapat vakuum, och då bara i 1.5 sekunder. Ärendet var inte akut.

Ett uteblivet kundbesök gjorde att det blev en lucka i schemat, så vi passade på att ta en titt här. Relativt enkel konstruktion; en biffig motor, en biffig transformator, en nätdel, och ett styrkort. Första testet gick ut på att koppla ur transformatorn (som enbart styr tändtråden) för att se om övriga maskinen fungerar som den ska. Det gjorde den, och då hade vi smalnat av sökfältet ganska rejält; nånstans på styrkortet är det lattjo.

Att få ut styrkortet var inte det enklaste. Bara ett fåtal kablar satt i socklar och kundes tas loss, men alla de andra fast fastlödda direkt på kortet vilket innebar att vi fick montera loss kablar från varenda relä, varenda givare, varenda allt för att kunna få ut kortet. Att ha ett skatbo med kablar fastsatta på kretskortet underlättade inte heller felsökningen, men det var bara att gilla läget.

L/N/PE på kretskortet gick direkt till transformatorn, alltså letade vi upp var dessa ledningar går nånstans. Föga oväntat gick de till de två reläerna, så där blev första anhalten för felsökningen. Båda är av SPDT-typ och kontinuitetsmätning på de båda (efter att ha tjuvkikat i databladet) visade att deras initiala läge inte var samma. Ett av reläerna hade med andra ord svetsats fast i stängt läge, vilket förklarade varför transformatorn kickade igång direkt vid kabelinsättning. Reläerna byttes.

För extra hängslen och livrem följde vi signalbanorna från de båda reläspolarna bakåt in på kretskortet för att se om det även kunde finnas något där som hade tjall på linjen. Mycket riktigt; en av de två frihjulsdioderna (1N4148) samt en av de två styrtransistorerna (1F/BC847) hade kastat in sina handdukar. Båda dioder och båda transistorer byttes ut.

Tillbaka med skatboet in i maskinen, återkoppla alla kablar, reläer och givare samt transformatorn, skruva ihop maskinen och testkör. Bränntråden tändes inte direkt när kabeln sattes i, vilket var mycket gott tecken. Problem: vi hade inte en aning om hur maskinen skulle startas då vi aldrig sett något liknande innan, så det blev ett telefonsamtal till ägaren för att få en snabbkurs.

”Stäng locket så startar maskinen”. Ok, det var så enkelt… Heh.

Maskinen vakuumsvetsar plast, så ett gammalt buntband fick agera försökskanin. Buntbandet lades över bränntråden, locket stängdes, maskinen började hosta och harkla ett bra tag, och slutligen tändes tråden i två sekunder innan maskinen stängde av sig. En titt på buntbandet avslöjade två brännmärken, vilket var kvitto på att reparationen blivit lyckad.

Challenge completed, och trevlig helg!