Det kom in ett 64GB microSD som slutat fungera. Ägaren har många foton på kortet och bad oss att rädda innehållet.
Steg ett är att med glasfiberpenna skrapa bort lacken på minneskortets baksida, tills ledningsbanorna börjar synas.
Steg två är att löda fast 19st 0.1mm-kablar på de ”stora” plattorna mitt på kortet (inringade), och därefter ansluta alla 19 kablar på ett adapterkort.
Steg tre är att extrahera all data till en stor klump, och därefter pussla ihop innehållet innan vi kan extrahera de förlorade fotona.
Idag fredag hann vi med det första steget innan det var dags att stänga för helgen. På måndag påbörjar vi andra steget, och med lite tur hinner vi klart det tredje och sista steget (som tar några timmar i anspråk).
En bevattningsmaskin, Bauer Ecostar, kom in i augusti med felbeskrivningen ”ström in, säkring hel, men stendöd”. Vi dök ner, hittade felet efter en timma, reparerade, testkörde U/A och skickade tillbaka.
Ägaren tog kontakt igen och sa att enheten är fortfarande livlös, tillsammans med foton på när en multimeter satt ikopplad. Alla mätningar och inkopplingar som gjordes var tipptopp, så varför fasen var den död när den funkade innan leverans?
Vi bekostade returfrakt och körde en ny vända. Mycket riktigt; säkring hel, inspänning OK, men bara 6mA förbrukning. Något fuffens hände under transporten ner, men inga synliga ledtrådar fanns så vi fick dyka ner på djupet.
Vcc låg på 4.1V (ska vara 5V) men ingen regulator fanns. Däremot fanns en ”supervisor” (en IC som övervakar spänningar) och dennas utgång låg på 0.9V, vilket enligt databladet innebär ”fuffens på Vcc”. Detta bekräftades på oscilloskopet, men nu behövde vi ta reda på /varför/ det var fuffens.
Dryga timman med reverse engineering och vi kom fram till att Vcc reguleras av en PNP-transistor och en 6.2V zenerdiod (som skydd) och någon sorts styrning fram till transistorn – och även den – hade säckat ihop. Kanske av ålder, kanske av transporten, kanske av månfasen.
Lyckades dock inte återskapa metoden, så det blev istället MacGyver för hela slanten: in med en 7805-regulator och ett par kondingar, och sen blev alla glada igen. Enheten startade utan problem och den är återigen på väg tillbaka till ägaren för testkörning.
Kretskort som får bada i vatten brukar oxidera ganska hårt, med ”funkar inte” som resultat. Detta kort satt i en husvagn innan det landade på bänken, och det tog närmare 1.5h att få ordning på allt.
Igår kväll ramlade det in ett nytt ärende: Kverneland 6520, styrkortet var kortslutet efter att startbooster hade använts. Akut som attan.
Kortet landade på bänken imorse och vi dök direkt ner i jakt på felet, som hittades snabbt: kortsluten TVS-diod precis vid matningen.
TVS står för Transient Voltage Suppressor och har, enkelt förklarat, som uppgift att kortsluta sig själv om en viss gränsspänning överskrids. Detta för att skydda övriga kretskortet från dyra(re) skador, och den hade med andra ord gjort sitt jobb med bravur.
Kapseln var spräckt; en stor spricka tvärs över modellbeteckningen som var tre bokstäver eller siffror med formen av ett C eller 0, eventuellt med ett streck i mitten för E.
Det blev därför till att ta fram alla tänkbara kombinationer av de tre: CCC, CC0, CCE, C0C, etc, och därefter korstesta alla kombinationer med SMD Codebook, gallra bort alla otänkbara resultat, och därefter gå på empirisk kännedom på de tre som återstod. Tog närmare timman, men det blev en fullträff i och med att vi hade exakt rätt diod hemma i lager.
Byte, testkörning, och disco bonanza: kortslutningen borta, säkerhetsfunktionen återställd.
Innan någon skickar hit något frågar vi alltid om elektronikboxarna är fyllda med någon sorts material. Handlar det om epoxi eller liknande (hårt material) säger vi pass med en gång, men handlar det om silikon eller geléliknande sak (mjukt material) finns det en chans att vi kan ta en titt. Fyllnadsmaterialet måste tas bort mekaniskt innan vi kan göra en felsökning.
I denna box var det fullt med relativt mjuk gelé, och denna gick – enligt ägaren – att peta bort lite försiktigt med en mejsel så vi tog oss an den.
Det vi däremot inte visste var att tillverkaren hade sett till att gelén även hamnade i det trånga tomrummet under kortet, vilket gjorde att kortet satt fast lika hårt som valfritt industrilim. Mycket värme och tålamod krävdes för att få bukt med det hela, och efter trekvart kom kretskortet ut ur lådan.
Först nu kan vi börja dyka ner och leta reda på vad det är som gått snett i elektroniken.
