RiBITIbland vid reparation dyker det upp spindelbon, döda insekter, larver och annat smått och gott inuti enheterna. Det vardagsmat och vi trodde vi hade sett allt vid det här laget.
En komplett myrkoloni, med extra allt, var dock något som aldrig tidigare skådats. Myrsyra har angripit metaller i detta stängselaggregat och det är fullt med frätskador överallt.
Orsaken till ägarens rapportering, ”Det funkar inte längre”, är därmed uppenbar.
Utan dokumentation om sakerna som landar på arbetsbänken blir det allt som oftast till att gnugga geniknölarna för att få igång saker. Ibland kan det finnas en tydlig etikett med ”24V” och då är det en barnlek, men när det som här finns 50-100 kontaktpinnar utan märkning krävs andra metoder. För att hitta matning respektive jord.
Jord är enklast: oftast i chassi eller chassiskruvar, eller pinnen längst ner till vänster på en 74-krets, eller kylflänsen på en regulator, eller anoden på en frihjulsdiod, eller nåt annat. Finns massor med möjligheter.
Matning är svårare. Där krävs erfarenhet för att hitta området där ingången kan finnas. Ofta, men långt från alltid, finns en stor varistor och/eller en stor diod i närheten. En stor drossel och konding med hög märkspänning är också vanligt, och det brukar gå att lista ut med hjälp av dessa.
All bets are off när det även finns en tändsignal med i leken. Denna signal är på snudd till omöjlig att hitta utan att läsa dokumentation, och då är det istället tillåtet att fuska.
Fuska är precis vad vi gjorde här, genom att leta upp huvudregulatorn och trycka in matningen direkt på ingångsbenet. Då kan vi bekräfta att enheten funkar (i detta fall).
Det finns ett straff med fusk: man går miste om felsökningen av enhetens ingångssteg. Sitter det en kortsluten diod där så hittas inte denna på arbetsbänken, och när elcentralen i slutkundens maskin sen börjar ryka så plockas fotot på ”månadens anställd”-tavlan ner efter att ägaren sagt några väl valda ord över telefonen.
Kort sagt: fusk är tillåtet för att testa saker, men till permanenta lösningar finns det inte utrymme för halvmesyrer. Det är bara att träna hårdare på att försöka hitta den där förb#@!& tändsignalen, och därmed alla eventuella fel i ingångssteget.
Först då blir alla nöjda och glada.
Dagens: Atlet-truck med en styrdator som dömts ut av en kunnig tekniker. Vi ombads ta en titt, trots att det bara varit inne en enda truck på fem år så det här var allt annat än rutinjobb.
Problem 1: Hela kortet är lackat, bensvårt att mäta saker utan att först ta bort lacken mekaniskt.
Problem 2: Datorn skall matas med 48V, men den starkaste spänningskälla vi har ligger på futtiga 30V.
Lösningen blev att halvera spänningen (24V) och först betrakta vad som händer. Något hände, åtminstone, för hela kortet började käka 180mA men dioderna i hörnet var stendöda (som ägaren rapporterat från början). Spänning kommer alltså in en bit, men inte hela vägen.
Det svåra här var att, utöver lacken som hindrade mätningar, spänningen bara var halverad. Det innebär att /om/ det skulle finnas en kortslutning så skulle den med stor sannolikhet inte synas i värmekameran.
Och precis så blev det; inte ett skvatt syntes. För lågt tryck för att något ska få krupp.
Där fick vi sätta på Sherlock Holmes-hatten och klura rejält var strömmen egentligen skulle ta vägen.
Det fina med nätdelar är att det finns oftast en symmetri inbakad av konstruktören. Den syns inte alltid vid första ögonkastet, men tittar man tillräckligt länge så uppenbarar den sig.
På detta kort låg symmetrin i två drosslar med var sin SMC-diod och en MOSFET framför. Där började vi gräva oss fram. Bort med lackhelvetet, fram med den fina metallen som går att mäta på.
Mät spänningsfallet på alla ben på båda symmetriområden, inse att en SMC (imringat i rött) avviker gravt från den andra. Löd loss fanskapet, strömsätt kortet och…dioderna tändes. Mät SMC och inse då att den är kortsluten. Leta därför fram en ny på lagret, löd fast, testkör kortet igen, och allt funkar prima.
Ägaren hämtade kortet och testkörde i trucken, och även där funkade det prima. Success!
Trucken blev stoppad av en komponent som kostar sketna nio spänn.
EFTERLYSNING!
Detta är styrpanelen till en fodermaskin/-kvarn som tillverkades på 80-talet. Minneskretsarna som innehåller programkod har säckat ihop, vilket gör hela kvarnen obrukbar. Namnet på systemet är okänt.
Finns det någon i vårt avlånga land som känner igen panelen, eller kanske rent av känner en lantbrukare med samma typ av kvarn som fortfarande är i drift?
Om så är fallet, skriv en kråka i kommentarerna eller skicka ett mail till foderkvarnen@ribit.se så återkopplar vi. Läget är brådskande.
Tack på förhand!
Nu när dammet från den värsta strömmen av akutjobb lagt sig var det dags att ta tag i ett ärende som legat lääänge på väntelistan: en Nikon D600 som fick en smäll på glasskivan framför sensorn, så fotona blev helt skräp.
Senast vi skruvade i en DSLR-kamera var bortåt 10 år sedan, och redan där lärde vi läxan den hårda vägen att det är – rent mekaniskt sett – sjukt komplicerade konstruktioner, och att det är allt annat än enkelt att ta isär dem.
Efter drygt en timma, 40 skruvar, åtta flexkablar och massor med skyddsmetall senare hade vi kommit dit vi skulle. Själva sensorn ligger väl skyddad under två lager glas, och det var det yttersta (med en tunn flexkabel) som gått sönder.
Det är viktigt att det är rent, för att slippa suddiga foton, så der sista arbetet fick ske under mikroskop. Där såg vi att en mikromal glasflisa kilat sig fast mellan de två skyddsglasen, och det var inte helt lätt att få ut den. Men det gick, till slut, med bara några få lämnade fingeravtryck.
Rengöring av allt med IPA, på med det nya glaset, och sen montera ihop sensorpaketet innan åskan satte stopp; belysningen var rena stroboskopet och gjorde det lite svårjobbat.
Ihopmontering och testkörning får därför ske imorgon när vädrets makter lugnat ner sig lite.
