”Ensam är stark” är en devis jag kört under väldigt många år. Devisen är sann, men den är också – enligt min åsikt – en sanning med modifikation. Att åstadkomma saker, att lyckas i livet, att våga ta det Stora Steget är inte alltid så enkelt att göra ensam. Iallafall i början krävs en omgivning som hjälper till för att en person ska lyckas med något. Att påstå annat är bara dikt, och det är bland annat därför det är så viktigt att vara mån om sina medmänniskor.
Det här företaget startades på pappret en sen decemberkväll 2012 och ”på riktigt” i februari 2013. Målet var glasklart: inom fem år ska jag ha detta som heltidsjobb. I början gick det inte, av förhoppningsvis uppenbara skäl, så det fick bli en rörig kombination av heltidsanställningar för att behålla säkerhetsnätet.
Fem år gick och det glasklara målet var inte uppnått, för det visade sig att det inte var så särskilt hippt att folk ville ha saker reparerade längre. Det kostade för mycket pengar, det var billigare att beställa nytt krimskrams från Kina än att få saker lagade. Plötsligt stod hela verkstan i motvind med hela världen som fläkt, och framtiden såg väldigt dyster ut. Ännu gick det inte att släppa ett heltidsjobb vid sidan om.
Sen kom det en solig eftermiddag, måndag den 2a september 2019, när en verkstadschef ringde. De hade en skördetröska, en Lexion 450, med sönderbränd kontrollpanel som de behövde hjälp med. Lite googling på företag som reparerar elektronik gav mitt telefonnummer som resultat. Vettskrämd av uppgiften – ett monster på 25 ton, liksom – var det en viss tvekan, men jobbet accepterades och det lyckades (se denna länk för hela historien).
Där och då sådde hustrun, med sin oändliga visdom, ett frö: ”Du kanske ska byta från datorer och börja laga maskiner inom lantbruk istället?”. Tanken satte sig i bakhuvudet. Det kanske vore något?
I november 2019 kom en annan Lexion in, med ett så bensvårt fel att jag där och då inte kände ett dugg sug för att sadla om till att jobba med såna här maskiner. Men, hör och häpna; fyra månader senare löste jag problemet. Allt som krävdes var att låta extrahjärnan mala lite på det i lugn och ro (se denna länk för hela den historien).
Där och då steg min bekant Andreas fram och nötte in samma sak som hustrun: ”börja laga lantbruksmaskiner, för h-ete!”. Han bjöd in mig till diverse lantbruksgrupper på FB och där fick jag det svart på vitt: den yrkessektorn bokstavligen SKRIKER efter elektronikreparatörer, eftersom reservdelarna är så sjukt dyra.
Ett par lantbrukare i dessa grupper skickade hit saker för reparation. Kort därefter fick tidningen Jordbruksaktuellt nys om det hela (läs på denna länk för hela den historien), och därefter sa det BOOM. Telefonen blev nerringd. Ghostbusters-effekten. Resten är historia.
Idag är verkstan en heltidssyssla. Målet har äntligen uppnåtts, även om det tog närmare åtta år. Allt tack vare tre personer: att verkstadschefen ringde den där måndagen, hustruns idé, samt Andreas som självmant tog på sig rollen som en vandrande reklampelare i olika lantbruksgrupper där han huserade.
Utan dessa tre (främst hustrun som dels peppat mig järnet och dessutom fått utstå med att jag arbetat många och låååånga kvällar/nätter för att nå målet) hade det inte funnits en chans att det här hade kommit igång.
Gällande verkstadschefen så ville jag på något hitta på något extra. Jag åkte därför ut till Brålanda-kontoret nu imorse med en rejäl fika och personligen framföra mina tack för att han vågade chansa förra året. Det är, för mig, oerhört viktigt att visa uppskattning för de människor som gjort något monumentalt, och i det här fallet hade han det.
Nu är det slut på skrivandet för idag, för det ligger nämligen en Krone Combipack 1500, 7st stängselaggregat och två displayer till grävmaskiner som ligger och skriker efter uppmärksamhet.
Trevlig helg!
//RB
