Felet är att enheten tappades i golvet med HDMI-kabeln insatt. Enheten landade med kabeln neråt, vilket resulterade i att hela HDMI-porten trycktes inåt av smällen och dess pinnar skrapade kretskortet.
Det här kommer bli en rejält komplicerad operation. Byta HDMI-kontakten är enkelt (för något värde på ”enkelt”), men en kapad bana på kretskortet är så långt ifrån enkelt man kan komma.
En lastgammal förstärkare där displayens bakgrundsbelysning dött. I dagens displayer sitter bakgrundsbelysningen oftast integrerad i skärmen, men i denna variant var det två glödlampor som satt utanför. Båda hade brunnit och var av udda sort så det gick inte att köpa hem nya.
Lösning: bygg en egen bakgrundsbelysning med hjälp av ett prototypkort, en spänningsregulator, två kondensatorer, och en LED-remsa.
I
höstas slogs det storleksrekord när det kom in en förfrågan om att
serva en skördetröska. Idag slogs rekordet på nytt med
ett…vindkraftverk!
Detta står hos en lantbrukare uppe i Dalsland. Flera elektriker har tagit en titt på det och samtliga har gått bet. Efter ett samtal hit gjordes ett besök för att se vad som stod på. Kontrollpanelen, med skärm och styrning, visade sig vara helt livlös. Efter lite mätning på plats och läsning i pärmar med specifikationer över vindkraftverket gjordes bedömningen att det är nog inte kontrollpanelen som är boven, utan Power Board (det stora gröna kortet).
Power Board skruvades loss och togs med till verkstan och nu börjar det där roliga igen: att lista ut varför det inte fungerar, helt utan möjlighet att testköra eller ha tillgång till kretsscheman.
4h felsökning och fundernade hur strömmatningen till vindkraftverket fungerar har det nu klarnat lite i vad som är fel och hur kortet är designat. Det här är första gången något liknande landat på arbetsbänken. Kortet matas med deltakopplad trefas (3x400V) och uppbyggnaden är såklart helt olik den man hittar i vanliga konsumentapparater. Det gäller att tänka minst två gånger extra på allt, för trefas är inte att leka med.
Inte enfas heller, naturligtvis, men det här är på en helt annan nivå. I vanliga hushållsapparater spelar lindningarnas polaritet ingen roll för hur du kopplar in primär- respektive sekundlärlindningen, men när du – som här – har tre ringkärnetransformatorer är det av högsta vikt att alla tre är i fas på ett förutbestämt sätt. Exakt vad som händer med detta kretskort om en av faserna är i motfas är svårt att säga, men det är inget som ska testas empiriskt.
Efter reparationen togs kortet med tillbaka till ägaren för att testköra på plats. Naglar bets och det var lagom nervöst, för det här var absolut det största jobb hittills.
Det sägs om barn att när de ramlar hårt och slår sig, för att därpå
börja gallskrika, så är allt (oftast) bra. Om de däremot ramlar hårt och
slår sig utan att yttra ett ord så kan det vara fara å färde.
Lite så är det med kablar som gått av. Det som vid första anblick ser ut
att vara en enkel skarvning kan – som på denna grunka till en
robotgräsklippare – visa sig bli en rejäl mardröm av den enkla
anledningen att kardelerna av okänd anledning har blivit utsatta för
fukt under lång tid, och är helt oxiderade.
Lägg därtill bonusen att ena änden är crimpad i ett stift som inte går
att få loss (dold hulling) medan den andra änden är gjuten i ett
hermetiskt block, och allt går igenom en trång dragavlastare. Kabeln går
med andra ord inte att byta ut i sin helhet.
Lösningen blev att
klippa loss så mycket som bara gick, frenetiskt arbeta bort all oxid i
de två stumparna, och därefter skarva på en ny kabel mellan dem.
Dessvärre räckte det inte att smörja in den nya kabeln med fett för att
kunna dra den igenom kabelmanteln inne i dragavlastaren, så där fick den
gå strax utanför.
Kontinuitetsmätning mellan stiftet och så långt bort som möjligt på den nya kabeln ger utslag, vilket innebär att skarvningen funkar. Iallafall ett tag, tills oxiden bestämmer sig för att (fr)äta sönder det lilla som finns kvar.