Kategori: Reparation

Sist ut för veckan är en Kverneland 852 som hade fått något vajsing i potentiometern och något glapp i joysticken. Det blev byte av båda, men först när ägaren har testkört allt i maskinen vet vi om det funkar eller om det behövs en runda till.

I en av kontakterna fanns en liten spindel vakandes över en äggsäck. Försiktigt förflyttades båda och lades i ett av verkstans hörn där det förhoppningsvis är lite varmare än en kall maskinhall. Det är dessutom trevligare att jobba med lite sällskap, oavsett antal ben.

Nu begår vi helg i höststormen. Öppnar åter på måndag.

Idag landade det en Bale Command (New Holland) på arbetsbänken. Årsmodell 90-tal och till synes med relativt enkel elektronik i sig, men med ett tjockt lager lack på sig vilket försvårade felsökningen en del.

Felbeskrivningen löd ”startar inte” / ”startar bara ibland”, så det som behövde göras var att lista ut hur matningen skulle in i enheten, för att vi skulle kunna göra en testkörning. Men; på grund av lacken visade det sig vara svårare än väntat.

En gigantisk säkring satt i närheten av kontaktstycket, och detta är ofta en rejäl ”tell” för att det är där spänningen kommer in. Kontinuitetsmätning visade två pinnar för matning, och jord var relativt enkelt att lista ut. In med 12V och ungefär 5mA konsumerades av enheten, vilket vittnar om någon sorts aktivitet. So far so good.

Sen kom det riktigt djäkla svåra momentet.

Jättelång historia kort: en 5V-regulator ser till att det finns spänning nog för att reagera på ”power on”-knappen på framsidan. Denna knappen drar relät, som då ger konstant 12V-blås till vissa delar av enheten. Detta är huvudfunktionen.

Det svåra låg i att /både/ reläet och regulatorn hade säckat ihop, vilket fördubblade svårighetsgraden vid felsökningen eftersom reläet behöver regulatorn och regulatorn behöver reläet. Med en rejäl dos erfarenhet i bagaget gick det naturligtvis inte att lura oss i det långa loppet, men om sanningen ska fram så satt vi med skägget i brevlådan ett bra tag innan vi lyckades komma på vad sjutton det var som försiggick.

Relä och regulator är nu beställda, och vi väntar bara på att de ska anlända. Därefter får vi se om det räcker med byte av dessa, eller om det finns fler överraskningar bortom horisonten.

Åsksäsongen har varit allt annat än barmhärtig mot stängselaggregat, som är väldigt utsatta i och med att stängslen i princip bildar en stor antenn som säger ”slå ner här!”.

Aggregatet på bilden hör till årets topp tre när det gäller direktnedslag. Det mesta var pulvriserat och frontens delar ligger antagligen utspritt på en åker nånstans.

Pulskondensatorn (den stora, vita cylindern) klarade sig dock utan en skråma.

I början av augusti öppnade verkstan efter att ha varit semesterstängd, och det blev ett stort skutt direkt in i hetluften efter att det varit ett rejält åskväder över hela landet: många stängselaggregat hade blivit berövade livet, och bara under de senaste nio arbetsdagarna har inte mindre än 18 aggregat fått nytt liv. Som alltid med dessa aggregat gäller det att komma ihåg att dränera kondensatorerna innan service, vilket vi blev varse om två gånger när tummen fick sig en kyss på 500V.

Till de lite mer intressanta jobben som dök upp hörde ett portabelt ultraljud som tillhör en veterinär. Ultraljudet hade tidigare öppnats av en annan serviceverkstad som konstaterade att ”där är det trasigt men vi kan inte laga sånt och det finns inte längre reservdelar”. Ultraljudet landade då här på bänken och det var första gången vi fick dyka ner i medicinsk utrustning (om än avsett för hästar).

Felbeskrivningen löd ”det räcker att nudda kabeln så bryts strömmen”, så hypotesen var att det var glapp i själva kontakten inuti maskinen. När vi öppnade såg vi att det var mycket mer än så; oxid i mer eller mindre hela området på och runt kontakten, och det var snarare denna oxid som orsakade felbeteendet.

En lång titt i mikroskopet för att försöka lista ut om det fanns något kvar att jobba med eller om allt var helt ruttnat. Två små kondensatorer låg helt begravda under en hög med ärg och annat skräp, och innan vi ens kunde börja fick vi på något sätt försöka rita av hela kretskortet på papper. Detta av den enkla anledningen att när det finns så omfattande oxidskador är risken stor att – när ett skrapinstrument kommer ner – alla ledningsbanor rivs upp, och då är det bra med en papperskopia att ha som referens.

Efter att ha suttit i mikroskopet i närmare två timmar lyckades vi till slut få rätsida på det mesta. All oxid, utom den som satt inuti skärmkabel, blev sanerad och det krävdes bara en enda patchkabel för att ersätta en bortruttnad ledningsbana. Testkörning av enheten gick galant; vi kunde utan problem stå och vicka och rycka på kabeln utan att matningen försvann.

Veterinären slapp därmed att punga ut en kvarts miljon för en ny enhet, återvinningen behövde inte ta emot en skrotad enhet, och vi blev en erfarenhet rikare. Win-win för alla.