Skip navigation

I fjol var det 10-årsjubileum för min första utlandsresa någonsin. En ung, flygrädd, snorvalp från landet begav sig till stora staden London helt på egen hand. Lantisen hade nu fått se en bit av den Stora Världen utanför Emtunga. En smått skräckinjagande och chockerande, men samtidigt befriande och positivt överraskande, resa på alla tänkbara sätt.

Jag förde dagbok över hela resan. Tanken var att klistra in den här resedagboken redan ifjol, men det försvann från minnet. Nu höll jag på att missa det igen, men lyckades på något sätt ändå att komma ihåg det.

Här är dagboken i sin originalform, helt ocensurerad. Håll till godo.

Dag 0 – 16/3-04
============

Somnade runt 23-tiden, ställde klockan på väckning kl 5. Hade under hela dagen som gått gått och oroat mig mer och mer för flyget, och hade rena fjärilsfabriken i magen. Det kändes inte så bekvämt. Oron är främst för att jag inte åkt med reguljärflyg på mer än 15 år, samt att jag har en smärre grad av akrofobi. Dessa i kombination är ingen höjdare. Alls.

Dag 1 – 17/3-04
============

Vaknade innan väckarklockan och traskade upp och packade klart det sista som behövde packas (lite kläder, baguette och drickor). Jag lovade mig själv att åka senast prick kl 6, dels för att slippa rusningstrafiken i Göteborg och dels för att jag skulle hem till bror innan. Planet gick från Säve kl 10.20.

Jag kom iväg hemifrån nån minut efter kl 6 och kände att jag hade tyglat min oro. Jag kände mig lugn som en filbunke under hela bilresan till Göteborg, och det var bra. Var framme hos bror runt kl 07.30 och vi satt och konverserade lite till klockan 8, innan vi begav oss iväg till Säves flygplats. Flygplatsen var inte särskilt stor och trafikerades nog av två flygplan per dag eller liknande. Men billigt var det.

Vid ditkomsten kände jag lite fjärilar i magen igen, men jag höll mig lugn. Kön till incheckningen var inte bamsestor, men jag fick köa en kvart eller så. Värdinnorna som skötte incheckningen var ganska intressanta med avseende på deras hår. Särskilt hon till höger, E, vars frisyr liknade en sådan jag bara sett på negrer som besökt Ricki Lake.

Jag och bror satt och fikade i cafeterian, varpå jag helt plötsligt fick ett telefonsamtal. Det var min chef som undrade hur jag hade det på min första semesterdag och han frågade också hur intervjun med den andra avdelningen igår gick. Brors kommentar angående samtalet var i stil med: “Din chef är en chef som bryr sig. Bara en sån sak och ringa till dig nu och fråga hur det är och hur det har gått på en intervju är helt i hästväg. Det är ont om såna”, varpå jag höll med. Min nuvarande chef är den absolut bästa jag nånsin har haft på en arbetsplats.

Vi satt kvar till kl 09.20 då parkeringstiden gick ut, så bror åkte då hem och jag traskade igenom tullen och väskkontrollen och hamnade ute i ett minimalt väntrum med bar och en liten affär. Baren var inte rökfri (vilket väntrummet var) så jag traskade in dit och packade upp en baguette, en dricka och en bunte tobak, och lät sen min kropp inmundiga varorna medan jag väntade tills klockan skulle bli 10 (då vi skulle få traska ut till planet).

Till min hörna i baren kommer då en ung och välklädd herre och parkerar med sin väska. Det sprakar sen till nån obeskrivlig sörja i högtalarna och varken jag eller han uppfattade vad som sas, eftersom han sträckte sig fram till mig och undrade vad som nyss sas i högtalarna.

Jag såg sen att de flesta började ställa sig i kö och insåg då att det könummer min biljett blivit delgiven inte är aktuell, utan här var det jungelns lag som gäller. Jag ställde mig därför i kön jag också och fick stå där i ca 10 minuter. Jag höll hela tiden ögonen på flygplanet som stod där utanför och magen blev orolig igen. Det kändes som att jag kanske inte borde ha ätit och druckit, men det var lagom för sent att tänka på det nu.

Dörren öppnade och värdinnorna slängde ett vältränat öga på samtliga boardingpass innan vi fick passera dörren. Det var ungefär 150 meter att gå till flygplanet men magen höll sig lugn. Jag andades djupt och tänkte hela tiden: “Det är ett X2000 du ska åka med” och försökte tygla min rädsla. Jag tog djupa andetag hela vägen och jag lyckades t.om ta ett kort. De flesta ökar farten på sina steg för att hinna få en bra plats. Jag ökar också, och flygplanet närmar sig.

Jag lyckas ta mig fram till trappan längst bak på flygplanet och jag går med bestämda steg upp för den och det var inga problem. Inte förrän jag var på toppen på trappan, för då stoppade kön och jag blev stående där och råkade få en titt på flygplanet. I just detta ögonblick började trappan svaja lite, fastän det inte blåste, men det var även just i detta ögonblick som nånting i mig sade “stopp”, och allt inom utbröt då i ett infernaliskt krig av adrenalin, oro, ångest och Göran vet vad.

Jag minns att jag i det skedet hann säga två saker till mig själv:

1. Ring brorsan och säg att du ställer in hela semestern
2. Ställer du in semestern så kommer du ångra dig resten av livet och du kommer aldrig kunna förlåta dig själv för att du är en sån jävla fegkorv!

Trots kriget i min kropp, så valde jag alternativ nummer 2. Jag tog ett djupt andetag, tog sista klivet på trappan och befann mig sen inne i flygplanet, där jag då möts av tre mycket trevliga flygvärdinnor. Eftersom jag är en typisk korkad svensk så höll jag masken. Jag gav dem ett varmt leende och ett glatt “Hej”, fastän jag själv höll på att dö inombords.

Jag traskade fram i gången och fann att det var tre säten per sida per rad. På höger sida satt en kvinna längst in vid fönstret och sätena bredvid henne var tomma, så jag satte mig där. Hon var inte särskilt pratsam, och hon hade solglasögon på sig. Jag tolkade det som att hon antingen var reserverad av sig eller att hon ville vara i fred.

Efter en liten stund kommer en person och sätter sig i yttersta stolen i min rad (jag satt alltså i mitten). Det visade sig vara samma person som jag tidigare hade pratat med i “hörnan” på baren, han som frågade mig vad som sades i högtalarna.

Vi bytte ett par ord medan jag försökte låtsas som att det regnade och att jag inte hade en aning om att det var i ett flygplan jag satt. Jag försökte för all del aldrig titta ut genom fönstret för att se att vi rörde på oss utan jag satt istället och pratade med min granne, som arbetade som konsult på Volvo och var på väg till London i affärer.

När jag är nervös så har jag en (o)vana att babbla, bara för att inte tänka på det som gör mig nervös. Jag vet inte om jag på nåt sätt var påstridig med konsulten, men han verkade iallafall inte ta illa vid sig på nåt sätt. Det är förresten tack vare honom som jag inte klappade ihop fullkomligt, för det var en otroligt trevlig människa att prata med.

Planet taxade sen ut och jag höll nog andan ett par gånger, innan jag fick känna på det som bror hade beskrivit under morgonen: “Det skönaste med att flyga är starten, när man står på startbanan och hör motorerna varva upp varpå man trycks in i stolen”. Tack vare min oro så fann jag dock inte njutningen i detta, utan satt på helspänn och stirrade rakt fram i kabinen hela tiden.

Strax efter att vi lyft så tittade jag ut och fann då att då var vi redan idiothögt upp, sjukt fort det gick. Det var vatten hela vägen så det var inte så kul att titta ut, utan jag satt och läste bok och pratade med konsulten.

Sist jag flög, ~15 år sen, så hade jag enorma problem med tryckförändringar i öronen och jag var rädd för att jag skulle åka på detta även nu då jag satt i mitten av tre extremt trånga flygplansstolar, men lyckligtvis kände jag knappt av det.

Prick kl 12.00 svensk tid landade planet, och nån kvart innan hade jag från luften fått försmak av Englands vänstertrafik. Jag såg en del röda bussar och lastbilar körandes ute på landet. Det var kanonväder så man såg i princip allt, men eftersom vi landade i Stansted, 5 mil från själva London, så kunde jag inte få en överblick av staden som jag hade fått om jag åkt till Heathrow istället. Flygvärdinnorna gick runt och sålde tågbiljetter till Standsted express också för 21 pund. Jag tyckte detta var hutlöst pris, men insåg sen att det gällde tur och retur från London, så då var det inte så dyrt.

Landningen gick som på räls och det hade varit noll och inga som helst obehag under hela resan. Att gå från gaten till bagageinlämningen tog säkert, utan att överdriva, 10 minuter. Många hade sagt att Stansted var en “liten” flygplats, men det beror på vad man jämför med. Jämför man med Landvetter så är den STOR!

Jag följde pilarna hela vägen och kom fram till ett ställe där det stod i stil med: “Have you got your luggage? NO return possible after this point”, så jag fick snällt gå tillbaka och leta reda på bagagesnurren. Där fick jag stå i cirka 10 minuter innan jag hittade min väska. Det var många som hade samma typ och märke, så det var rena turen att jag imorse hade plitat ner mitt namn och adress på väskan. Nästa gång ska jag nog ha med ett klistermärke eller likande som gör att jag känner igen den direkt.

Med väskan i näven så klampade jag vidare in i Stansteds hjärta för att se vad som väntade mig. Jag var full av iver och adventurism och det var extremt fint väder ute. Solen gassade och inte ett moln så långt ögat nådde, och jag drog mig en våning neråt till tågstationen.

Där uppstod en av dagens lustigheter. För det första såg jag att folk rökte, så jag blev sugen på nikotin men jag hade tydligen supit bort tändaren. Jag ser en yngling, som liknar en fotbollshuligan, som står och jag går fram till honom och säger:

– “Speak english?”

Goddag yxskaft på mig.

Jag parkerade på tåget och for iväg in mot centrum. Världen utanför tågfönstret sög jag in och betraktade den som om jag aldrig skådat liknande förut (vilket jag iofs inte hade heller). Mängder med gamla byggnader och fabriker rusade förbi fönstret och jag satt bara av njöt av ruset jag hade i den glödheta värmen. Fick mess från LS där han skrev att idag var det St. Patrick’s day, så jag skulle besöka en irländsk pub om jag ville se härlig stämning.

Tåget stannade efter 30 minuter i Tottenham Hale, vilket var det första av två stopp. Det var inte många som gick av här, utan flertalet av passagerarna hade nog samma destination som jag; Liverpool street station.

Efter att ha stirrat ut i rutan hela tiden så hade jag fortfarande inte sett några skyskrapor, som jag trodde att London bestod av. Tåget passerade stadsområdet Hackney, och det var hittills det häftigaste namnet jag sett.

En kvart senare var vi framme vid slutdestinationen och jag kunde konstatera att stationen var enorm. Jag hittade direkt tunnelbanan jag skulle åka med, men jag valde att gå upp på marknivå och riktigt suga in mig stadsluften innan jag begav mig till hotellet. Inte ens där ute såg jag några skyskrapor, så det slog mig att stan är extremt stor till ytan (4*4 mil) men inte till höjden, det gjorde att den känns som en mysig liten småstad om man såg till den lokala delen man själv befann sig i.

Jag traskade ner i stationen igen, letade upp Circle line och reste sedan iväg till Bayswater där mitt hotell bodde. Man såg (såklart) inte mycket i t-banan men när jag väl var framme vid mitt mål så märkte jag att jag hamnade i ett nytt centrum; det var lika mycket liv i Bayswater som i city. Jag traskade då iväg och letade efter hotellet, och efter 10 min så antog jag att jag gått åt fel håll eftersom det i deras annons står “200m från tunnelbanan”, så jag stannade vid en tidningskiosk och frågade. Mycket riktigt visade det sig att jag gick åt fel håll; jag skulle tagit vänster istället för höger från t-banan, så jag fick snällt traska tillbaka.

När jag återigen var utanför stationen så såg jag direkt hotellet, precis som på presentationsbilden, så det var inga större svårigheter att hitta dit. Mellan stationen och hotellet fanns det en handfull med snabbkäkrestauranger, allt från Burger King till Pizza hut och KFC. Helbra.

Upp för trappan i hotellet klev jag med trötta steg och kom fram till receptionen. Där satt en man av ej engelsk härkomst, och jag hivade fram mitt reservationspapper som han undersökte och jag fick sen fylla i lite info. Mannen säger då att han vill ha 306 pund, varpå jag frågar när jag ska betala. Han pekar då på sitt bord ett par gånger, samtidigt som han säger: “Right here, right now”. Jag frågar då om jag kan lägga väskorna här medan jag går och plockar pengar från närmsta automat, varpå han då säger “Take your time, you need to rest” och gav mig nyckeln till rummet. Jag blev lite förbryllad och förstod inte alls. Först verkade det som att jag inte fick gå en meter utan att ha gett honom pengar, men nu fick jag helt plötsligt rumsnyckeln? Udda.

Rummet låg på fjärde våningen och efter en snabb rekognosering så fann jag att det var, som vanligt, ett rum som inte för fem öre överensstämmer med bilderna jag såg. Dusch och WC fanns i rummet iallafall, och det var viktigast. Nummer 404 hade rummet, och det var kanske passande…

Jag traskade tillbaka till stationen, där pengomaten fanns, och plockade ut 400 pund. Jag visste inte om mitt svenska Maestro-kort skulle fungera, och nu vore rätt tillfälle att undersöka den saken. Automaten spottade ut lite papper som såg ut som sedlar, så jag antar kortet fungerade. Rappt gick jag då tillbaka till hotellet och överlämnade 306 spänn till receptionisten. Kvitto fick jag inte, utan det fick jag begära.

Det blev sen en visit till rummet där jag packade upp mina saker, och kunde konstatera att en av de tre coca cola-burkar jag lagt i min stora resväska hade sprungit läck och lagom mycket CC hade sipprat ut. Lagom mycket för att väta ner samtliga tshirtar jag hade med mig. De som var vita fick jag markera som “använda”, medan jag lade de andra mörkare tröjorna mellan handdukar och under täcket, för att försöka torka dem. Ingen bra början på semestern.

Jag kände mig sen lagom hungrig så jag beslöt att gå ut och utforska världen. Jag såg ett kinahak med hyggliga priser vid stationen, så jag knallade in dit och beställde currykyckling för 6 pund och en dricka för 2 pund. Kinesiskan frågade om jag ville ha nudlar eller ris till, och jag sa att jag ville ha ris. Det var kokt kyckling och den smakade därför därefter, och den var rosa inuti. Jag beslöt därför att bara äta vissa delar av kycklingen som såg genomlagade ut, samt riset, grönsakerna och currysåsen. Salmonella eller liknade har jag ingen lust att åka på.

Döm sen till min förvåning när jag får en nota på 10.86 pund, när det jag beställde skulle kosta mindre än 8 pund. Jag viftar in tanten och frågar vad det är som kostar 1.5 pund, “The rice” säger hon då. Smart att ta betalt för saker som inte ens framgår på menyn då. Den jävla gamen hade dessutom mage att själv lägga på 1.7 pund i dricks, eller “service charge”, så jag fick snällt punga ut med nästan 11 pund för den absolut sämsta maten jag nånsin ätit i mitt liv.

Jag satte mig på t-banan och åkte till Baker street för att se om Sherlock Holmes’ hus vad bluff eller verklighet. Där såg jag också att vaxkabinettet låg, jag hade antecknat det i min Att-Se-Lista, men den listan glömde jag hemma. Jag gick inte in, utan jag traskade runt lite nära stationen. Jag hittade Baker street och gick ner för den, och passerade numren mellan 210 och 230. Ingen Sherlock Holmes där inte. Jag traskade vidare upp för gatan och fick då se “The Sherlock Holmes Museum”, men museet inte låg på den fysiska platsen för 221b. Jag tänkte gå in men gjorde inte det, eftersom jag var helt i extas och ville få en inblick på staden. Museer och liknande kan vänta, tänkte jag.

På vägen tillbaka till stationen fann jag en stor skylt med neongula kanter placerad mitt på gatan, med rubriken “MURDER”. Brödtexten löd i stil med att en ung vit kvinna blivit brutalt mördad av en svart man nånstans i området, “Arrow street” tror jag det stod, den 1a mars och om nån hade sett nånting skulle man ringa.

En konstig känsla flög igenom mig, där jag på nåt sätt kunde se det som hände; en lagom dunkel kväll och en ensam kvinna är på väg hemåt när hon helt utan anledning blir överfallen bakifrån av en storväxt svart man vars kniv genomborrar kvinnans rygg, varpå hon avlider omedelbart. Jag försökte att tränga bort tanken, eftersom det var min semester jag var på och inte nån empatisk exkursion.

Från Baker street tog jag t-banan till Piccadilly circus och det var där min första vandring började. Jag strosade runt och tog kort på i princip allt som kan tänkas kunna fotograferas. Första anhalten var Trafalgar square, och det var en hutlöst underbar plats. Öppenheten i kombination med Lord Nelson på pelaren samt fontänerna vid sidan om gjorde mig nästan paralyserad av häpnad.

Jag vandrade vidare och passerade så småningom Hungerford bridge där jag skymtade London Eye, och sen hamnade jag mitt på Queen’s walk (vid Thames), och jag följde den österut ända till slutet. Det var vindstilla och inte en bil hördes. Stämningen inom mig själv var helt ljuvlig.

När jag kommit fram till Millennium bridge så gick jag över Thames. Vid sidan av bron låg en hemlös (som på många ställen i hela stan). Jag brukar inte bry mig om tiggare och såna människor, men det var nåt särskilt med den här mannen. På nåt sätt lyckades hans skylt och ansiktsuttryck vidröra mitt allra innersta; “Homeless and hungry, please help”. Halvvägs över bron tänkte jag gå tillbaka och ge 20 pund till mannen, men jag gjorde inte det.

Jag kom till slutet på bron och gick vidare och jag var i valet och kvalet att åka hem, iallafall närmare hem, eller om jag skulle gå vidare. Efter nån minuts beslutande så hoppade på nån tunnelbana och åkte åt fel håll så jag beslöt då att traska vidare. Jag var nånstans vid St. Paul’s och Fleet street. Där började jag traska vid en stor och trafikerad gata (Strand) och jag fick gå en bra bit innan jag hittade nåt matställe. Dessvärre blev det McD, men hellre det än ingenting. Jag vågade inte chansa på nån okänd restaurang och betala ännu mer och få ännu mindre än på kinahaket tidigare.

McD låg nära Charing cross station så jag gick dit och strosade innan jag tåg tåget hem. Det lite dumma var att jag glömde läsa guideboken när jag var vid Charing. Namnet “Charing cross” uppkom då nån kung utstakade en väg till en begravning av drottningen (eller liknande) och 14 stora kors hade placerats längs med vägen. Ett av dessa kors fanns kvar på plats nånstans, men jag minns inte var. Osis för min del iallafall.

I närheten fanns även en fotobutik och jag gick in och frågade om det fanns möjlighet att föra över mina bilder från digitalkameran och bränna ner på en CD, och det var inga problem. 5 pund kostade det och jag hade tagit runt 60 kort totalt. 40 av dessa avverkade jag på mindre än en timma mellan Trafalgar och Thames.

Efter fotobutiken skulle jag passera en korsning och gå till tunnelbanan. Det fiffiga med gatorna i London är att det vid övergångsställen står “look right” / “look left”. Rätt bra för alla turister antar jag, för jag själv hade skitsvårt att veta var jag skulle kolla nånstans.

Vid passerandet av korsningen så stod jag och väntade på att röd gubbe skulle bli grön. Den var röd länge och inga bilar syntes till, så jag försökte passera (gatan var knappt 4 meter bred). Osis för mig, för där kom då en bil i ilfart och dundrade rakt på vägen jag höll på att passera, så jag fick snällt dra mig tillbaka. Där lärde jag mig läxan nummer 1: Oavsett om flugorna dansar hambo, det är vindstilla, regn i Pakistan eller rent av tomt på vägen, så gå _aldrig_ mot röd gubbe. Nånsin.

Jag beslöt sen att åka hem då jag började bli trött. Jag kom hem till hotellet vid okänd tid, glodde lite snabbt och lätt på engelsk ful-TV varpå jag somnade och sov extremt djupt.

Lång men härlig dag var min första dag i London.

Dag 2 – 18/3-04
============

Vaknade i lagom tid och åt frukost kl 9. Runt 10.30 tog jag tunnelbanan och min destination var Tower of London. Gamla ruiner och liknande fascinerar mig så jag hoppades på en trevlig vistelse.

På tunnelbanan fanns en hel skolklass. Åldersgruppen var nog lågstadiet eller liknande, de hade iaf inga skoluniformer. Istället hade de alla var sin blå keps med texten “Hilldale primary school”. Antagligen ett enkelt och bekvämt sätt att hålla reda på skolbarnen mitt i stan. Ganska smart också.

Under den 30 minuter långa färden såg jag också en mor och en dotter som väckte mitt intresse. Minsta lilla vink eller prat av dottern fick mamman att reagera direkt, fastän hon stod tätt bakom. När de inte pratade så tittade mamman hela tiden på sin dotter och hon såg sorgsen ut, som om dottern var det enda som fanns kvar i hennes värld. Jag tog mig friheten att tolka in deras beteende i ett av två scenarier. Antingen låg familjen i skilsmässa, där pappan på nåt sätt haft ett aggressivt beteende vad det beträffar vårdnaden. Alternativt så tror jag att mamman eller familjen förlorat nån närstående, kanske ett annat barn, vilket gör att dottern är hennes allt.

En tiggare kom också in på tunnebanetåget, men jag visste inte att det var en tiggare utan jag trodde det var en som ville ha min plats, så jag höll precis på att resa mig då jag såg att människan sa nåt till en svart man framför mig och han skakade bestämt på huvudet. I det ögonblicket insåg jag att det var tiggeri på gång så jag skakade också på huvudet när människan sa nåt till mig (jag begrep inte ens vad som sades, men det är säkert bra eller nåt).

Strax efter kl 11 var jag framme vid Towern, och även skolklassen var tydligen på väg dit också. Jag hade helt glömt av min guideboks rekommendationer, att om man ska besöka museer eller liknande på vardagar så ska man ta det på eftermiddagarna (av given anledning).

Det blåste som attan och utanför såg det inte ut att vara så mycket folk, så jag traskade mot entrén. 14 pund i inträde ville de ha så det fick jag hiva fram. På vägen mellan entrén och slottet stod ett bord och två poliser. De såg min ryggsäck och ropade dit mig; “I want to search your bag, mister”. Jag hivade fram den och öppnade, och de förde in nån grunka för att mäta nåt (jag har ingen aning vad) och sen fick jag tillbaka väskan och traskade vidare.

Väl inne i slottet stod det en lagom skara turuster och lyssnade på nån guide. Själv ville jag vara självständig, så jag plockade en karta och traskade vidare. Blåste nåt förbonkat även innanför murarna, och det var ingen höjdare.

Gångvägen vek av lite här och var och man kunde knalla upp i lite torn. Fast inte längst upp till takplattan, vilket jag ville. Överallt fanns det hänglås och de – för mig – allra mest intressanta ställena var helt avstängda. Skitkul. Inte.

Det enda stället på hela området som var någorlunda nästan intressant var regentsalen och kronjuvelerna, där det iallafall någorlunda vettig och intressanta skyltar med historia att förkovra sig i. I övrigt så var inte stället värt 14 pund. Alls.

Efter besöket hade jag ingen aning vad jag skulle hitta på, så jag hoppade på en slumpvist vald tunnelbanelinje och åkte en stund. Jag gick av vid Notting Hill Gate och hittade en Burger King direkt, så där passade jag på att fylla på lite energi. Jag beställde en double whopper men kvinnan fattade fel och gav mig en vanlig whopper, varpå jag förklarade att det existerar Hunger(tm) i min mage och att jag faktiskt beställde en double. Då fick jag en dubbel, men hon orkade inte ta extra betalt. Ibland lönar det sig att påpeka människors brister, så länge man gör det på ett vänligt sätt.

Efter käket skulle jag traska vidare. Jag hade lovat mor och far att gå i deras fotspår genom att besöka Portobello Road Market som fanns här i krokarna, så jag satte igång och letade efter det. Jag skulle passera en korsning och blev stående där pga röd gubbe (och jag stod _kvar_ denna gången).

Helt plötsligt började bussar och bilar tuta som satan och jag kollade vad som stod på. Jag ser då att framför rödljuset står en röd bil med en kvinnlig förare. Bilisterna bakom verkade tuta på henne och hon förstod det, men hon verkade inte förstå varför för hon vände och vred sig hela tiden och såg ängslig ut.

Jag förstod inte heller varför bilarna tutade på henne, förrän jag tittade vänster till mitten i korsningen. Kvinnan stod i svänga-vänster-filen, och trafikljusen för rakt-fram-trafik var rött men det var grönt för de som skulle köra vänster. Hon såg inte detta trafikljus.

Helt plötsligt tog / fick kvinnan ögonkontakt med mig och jag gjorde tecken åt henne att det är OK att svänga åt vänster, och pekade samtidigt på den gröna skylten längre fram i korsningen. Hon lade i växeln, vinkade ett lite hastigt “tack” åt mig, och man kunde nästan se hela hennes lungor tömmas i en enda djup suck när hon körde vidare.

Det slog om till grönt ljus för oss fotgängare och jag traskade vidare för att nå mitt mål; Portobello road market. Jag hittade gatan och gick och gick och gick. Jag vet inte hur länge, men jag skulle inte överdriva om jag sa en halvtimma. Först då slog det mig; Portobello ROAD MARKET. Hela gatjäveln är en marknad, med alla små affärer som jag passerat hela tiden. Korkade jag gick och letade efter ett gigantiskt torg av nåt slag, men icke sa Nicke.

Jag handlade inget, utan jag letade ett sätt att ta mig därifrån för mina ben var fullkomligt stendöda av allt vandrande. Det fanns ingen tunnelbana i närheten och jag var osäker på om mitt LT-kort funkade på bussar så jag stoppade en polis och frågade vad han hade att säga om saken. “You can use it on the underground, and buses as well”. Lyxxit, så jag letade upp närmsta busshållplats och förberedde mig på att åka en klassisk röd dubbeldäckare; Paddington var min destination.

Bussen var ingen nymodernitet, men den rullade iaf. Värre för mig som turist var det, eftersom det fanns ingen skylt eller liknade i bussen där jag kunde läsa vilken nästa hållplats var, och varken chauffören eller konduktören sa nånting heller, så jag fick rycka tag i konduktören och be honom hojta när vi närmade vid Paddington. Dessvärre tog han mig lite för bokstavligt, så han sa till mig när vi _närmade_ oss Paddington, fast jag uppfattade det som att vi _var_ vid Paddington så jag hoppade av. Jag insåg sen misstaget och jag fick snällt gå vidare ytterligare en halv kilometer. Bleh.

Väl hemma på hotellet runt kl 15 kopplade jag av ett slag, för kl 17 var det dags att bege sig till puben Green Man där jag och IM (en halvbekant svensk som numer bor i London sen några år tillbaka) bestämt att dricka bärs och snacka skit.

Som han själv skrev i inbjudan så var det inte särskilt svårt att hitta puben. Tunnelbana till Great Portland Street, gå upp till gatan och sväng höger. Typ.

Väl inne på puben hittar jag IM nästan omgående, då han nära dörren satt försjunken i en bok. Det blev bärs och snack ett tag ända tills jag kände hunger i magen och funderade på att beställa käk. IM beställde käk också, men jag uppfattade det som att han beställt åt mig (när han i själva verket beställde åt sig själv), men eftersom käket tog så förbonkat lång tid så skippade jag att beställa. Vi, eller han, ringde LS och hörde om han ville dyka upp och bärsa lite också men han satt på jobbet och sa att han kunde inte komma loss alldeles för länge. Dessutom var det mängder med folk ute så han bad oss komma till Oxford circus istället (i närheten av hans jobb), så skulle vi hitta på nåt där borta istället.

Sagt och gjort, vi började traska mot destination Oxford C. Väl framme så var det _sjukt_ mycket busstrafik åt ena och andra hållet på en av gatorna mitt i korsningen, så jag antar att den gatan var dedikerad just för busstrafik eller så. Vi hittade LS efter ett tag, och det var första gången på 2 år jag sett honom.

Vi traskade iväg till O’Neill’s som låg i närheten vid Carnaby street, och det var en helt klart schysst pub. Den såg ut att vara fullsatt, men allra längst in i ett hörn fast två lyxxiga skinnsoffor där vi tre parkerade våra nördbakvagnar och beställde en omgång bärs. Jag fiskade upp en stock snus som LS bett mig att köpa i Sverige innan jag kom till London. Hungern gjorde sig påmind så jag gick till disken och beställde en O’Neill Burger(tm), och under tiden (eller om det var senare, jag var iaf inte vid bordet) så hade servitrisen kommit fram och sagt “Är ni svenskar?” efter att hon sett stocken LS hade i sin ägo.

Jag minns inte hur länge vi satt där, men det var nog minst en timma iallafall, innan LS meddelade att han var tvungen att bege sig tillbaka till jobbet. De skulle ha en release av sitt spel om några veckor så de skulle jobba lagom mycket extra. Utanför puben så såg jag den grupp svenskar jag såg på flygplatsen i Säve, och de kom fram och snackade med oss. Fast jag minns inte om vad.

LS traskade iväg och jag och IM begav oss till tunnelbanan. Han skulle med tåget och jag skulle med Bakerloo-linjen hemåt. I hallen på väg ner till perrongen satt en musiker (som på alla andra stationer) och försökte tjäna en slant. Det som skilde denna musiker från de andra var hans underbart härliga och aggressiva musik. Han spelade på trummor/pukor samtidigt som han blåste didgeridoo, och det ingav så härliga vibbar att jag nästan fick lust att ställa mig där och studsa, men jag fick skippa det pga att jag ville hem och sova.

Dessvärre blev det omultigt många och mycket förseningar på Bakerloo, men jag minns inte varför. Jag tror inte ens att vi kom iväg, så jag bytte till Central line, som istället var sprängfull med folk, och åkte till Notting Hill Gate och bytte till Circle därifrån istället för Paddington (som jag skulle kommit till med Bakerloo).

På tåget såg jag tre människor som pratade med teckenspråk. Det hade varit intressant om jag kunnat teckna, och undersöka om det är internationella tecken man använder (jag antar det är det, men jag vet inte).

Allt som allt tog resan hem 50 minuter, mot beräknade 15 minuter. Det är nackdelen med tunnelbana; om det blir försenat så kan det bli hur länge som helst. Men slipper man försening så går det fort. Oftast iaf.

Det blev sömnen direkt när jag återsåg min säng.

Dag 3 – 19/3-04
============

Gick upp kl 9, upptäckte att det både regnade som attan ute samt att det drog kukigt kall luft från fönstret. Efter en snabb undersökning fann jag orsaken: vänster sida av fönstret är inte tät, det är en glipa på 1cm(!) när fönstret är “stängt”. Tack för det.

Knallade ner och smällde i mig frukosten. Pratade lite med receptionisten om att jag skulle behöva nån form av strömadapter så att jag kan koppla in min Riktiga Svenska mobilladdare in i deras fula engelska väggkontakter. Han plockade då fram en kartong modell IKEA, fullproppad med strömadaptrar till alla möjliga uttag från alla möjliga standarder och hittade två stycken som jag fick. Den ena av dem var så ful att jag använde den inte. Alls.

Efter att jag snoppat igång laddningen av mitt mobilbatteri så traskade jag ner till t-banan för en ny dags frammarsch till stadens innanmäten. Jag minns inte om jag hade planerat det just för dåvarande dag, men jag åkte iallafall till Kensinton med Science Museum som mål.

Väl vid det som jag trodde var entrén (och som i själv verket var det) så var det en bamsekö modell Lång, full med småbarn och annat. Även ett par av de gossar jag såg på t-banan stod i kön.

Det duggregnade lite och istället för att plåga mig själv där med massa barnskrik och annat, så jag traskade vidare längs samma gata och hamnade mitt i vad som verkade vara ett lagom stort universitet. Nästan samtliga dörrar vid båda sidor om vägen hade en skylt med institutionens namn och det var en hel del. Nånstans efteråt läste jag att stället i fråga var det ledande (eller liknande) universitetet i England, så det var nog en lagom bra statusskola att gå på.

Väl inne i Science museum blev jag informerad av att inträdet var gratis. Helbra. Jag läste lite på kartan och såg att det fanns 6 eller 7 våningar fullproppat med gammal teknikporr, sånt som jag är fånigt intresserad av. Hela bottenvåningen vid ingången bestod av gamla ångmaskiner och liknande, tillsammans med en beskrivande text. Det var allt från den tidigaste till senaste inneprylen, och jag kunde förkovra mig med information och jag kunde nästan känna ett hormonrus av belåtenhet rinna igenom kroppen. Jag har noterat en särskild sak från museet: Holoken, vilken är en illusionsleksak(?) som var mäkta fascinerande att titta på.

Jag gick sen till översta våningen och tänkte ta allt våning för våning. Längst upp var det medicinavdelningen, fullproppat med massa gamla anatomidokument, dockscener, verktygsreliker och annat smaskens. Även här gick jag och luskollade varenda monter och läste allt som fanns. Vad värre var så började batterierna till kameran ta slut så jag fick ha den avstängd nästan hela tiden.

Efter att ha gått omkring i nästan två timmar och “snabbkollat” den första och sista vången så insåg jag att det skulle ta en vecka att undersöka samtliga våningar, och mina ben började känna sig som jello på steroider så jag beslöt mig för att dra mig därifrån och, vid tillfälle, återvända och plöja igenom resten. På vägen ner såg jag att våning 3 bestod av flygplan och liknande porr, så jag var bara tvungen att gå igenom där lite snabbt. Det borde jag egentligen inte ha gjort, för jag blev helt i extas när jag såg repliken av bröderna Wrights flygplan.

Jag lämnade museet och traskade norrut, riktning Hyde Park. Väl framme vid ett staket så kunde jag blicka in i denna välkända park. Jag hade dock vid detta tillfälle för ont i benen för att traska in, så istället vek jag av västerut för att då få en bra skymt av Albert Hall, som jag tog lite kort på. Precis utanför fanns en busshållsplats så jag bestämde mig för att hoppa på första bästa buss och åka nån annanstans, och konduktören i denna buss var en underbart härlig och trevlig afrikan.

Vid en korsning (som inte var hållplats) så saktade bussen ner och en kvinna utanför stod i regnet och och tittade på bussen på ett sådant sätt som om hon hade tänkt “ska jag ta den eller inte?”, varpå konduktören i samma veva sträckte sig ut och ropade högt till kvinnan: “Come in lady! Come in!”. Helt underbar människa.

Bussen passerade Knightbridge och fortsatte mot Hyde Park corner, där jag gick av. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra, men då kom jag på att Harrod’s ligger i närheten. Jag hade bara hört talas om stället och hade ingen aning om vad det egentligen var, mer än “varuhus”.

Sakta men säkert applicerade jag energi i mina redan trötta apostlahästar och gick ner på gatan mot Harrod’s. Jag passerade tunnelbanan vid Knightbridge, som då var fullproppat med poliser som stod och blockerade ingångarna. Senare fick jag reda på att stationen hade varit bombhotad, men jag vet inte om det hade varit nån faktisk explosion eller inte. Efter ett femtontal meter såg jag (ytterligare) en hemlös som stod och ville ha pengar. Det som skiljde denna man från de övriga var att han var…blind. Det måste verkligen vara en helt fascinerande upplevelse att vara hemlös och blind på köpet, och befinna sig i Europas största stad. Fifapan.

Jag kom sen fram till en korsning och jag stod och försökte rekognosera terrängen och försöka hitta nåt riktmärke för att komma underfund med var tusan Harrod’s låg. Då såg jag en helt otänd lampskylt på byggnaden tvärs över gatan, där lamporna formade ordet “Harrod’s”. Jag var alltså framme. Fett.

Förväntansfull smög jag in i huset och stoppades genast av en vakt; “Hey mister! Please carry your bag in your hand and not on your shoulder. Thank you”. Jag fattade inte ett skit, men gjorde som han sa utan att protestera. När jag flyttat ner väskan från axeln till näven så var han nöjd och jag fick knalla vidare.

Det var en sak jag direkt – utan förkunskap – kunde lägga märke till om stället: D-y-r-t. Och det var det. Inte “dyrt”, snarare totalt jävelhelvetiskt idiotdyrt gånger fem. Vad sägs om ett hekto choklad för 6 pund? Ett sexpack ägg för 5 pund? Jag beslöt mig nästan direkt för att bara gå igenom lite snabbt, för jag gillar absolut inte såna här ställen. Det hade inte förvånat mig för inte för fem öre, förlåt; pund, om det hade kostat pengar att bara gå och titta…

Sen åkte jag vidare. Exakt var jag hamnade vet jag inte, men jag antar att det var Westminster, för i mina anteckningar står det Harrod’s -> Oxford C -> Holborn -> Tottenham Courd Road -> Embankment -> Westminster. Tunnelbanestationen vid Westminster var nog den mest påkostade jag sett av alla de stationer jag varit på. Lär bero på att det är där alla fulpolitiker arbetar.

Uppe på gatan var det sprängfullt med folk som bar på hur många kameror och plåtningsmojutter som helst, med given anledning: Big Ben befann sig knappt hundra meter till vänster när man kommit upp från trappan.

Med det turistblod jag hade i mig så skulle jag givetvis inte vara sämre än några fula jappar, så jag plåtade hej vilt däromkring jag också. Jag tänkte gå in i Westminster Abbey, men det var 19 mil kö till den kyrkan så jag tog bara en promenad söderut istället. Jag hamnade i en fin park/allé söder om houses of Parliament, där jag satte mig ner på en bänk och bara sög in härlig semesterluft genom näsborrarna.

I luften ovanför irrade det omkring mängder med flygplan. Jag kom på att Heathrow ligger inte alldeles långt bort (beror iofs på vad man jämför med, men ändå), så planen i fråga lär cirkulera en stund innan de kan landa. Snacka om härlig utsikt aporna där uppe måste ha som får spana in hela London i dagsljus och utan moln.

Jag tog ett par kort på parken med Big Ben i bakgrunden och traskade sen vidare till en busshållplats och väntade på en buss. Denna buss tog mig återigen till Piccadilly circus, där jag än en gång tog lite kort. Charmigt ställe den där korsningen.

Sen, slutligen, var det dags för mig att bege mig hemåt. Uppskattningsvis hade jag nog traskat runt 6-7 timmar den här dagen, och jag var lagom trött. Jag ville käka direkt men kom inte på nåt annat än pizza hut. Där hade jag aldrig käkat så det skadade inte att prova på. Rätt ok käk också.

Efter att ha knallat upp en sväng till rummet så såg jag att sängen var bäddad, men lakanen var samma som dagen innan (vilket jag märkte på tefläckarna eftet teet jag spillde). Jag traskade ner och undrade vad tusan som stod på, och fick svaret att de byter lakan varannan dag, ungefär. Mysigt.

Kallt som kuken var det i rummet, tack vare det otäta förbannade fönsterhelvetet. Jag orkade inte vara kvar utan gick ut igen och letade upp nån lagom pub. Jag traskade in i Royal Oak som låg några kvarter därifrån, och där inne satte jag mig ner och kladdade lite på papper. Mina bordsgrannar bestod av en grabb och två yngre kvinnor. En av dem var ganska, uh, välutrustad. Hohum. Fast det kanske bara var bevis på att Tuborg-reklamen verkligen fungerar. Jag borde prova det fler gånger. (Fast i själva verket var det det äckliga tyska Kronenbourg jag drack. Det smakade drake, jävel och terpentin i en salig röra, men det skriver jag inte).

Nära piltavlan satt en storkaggad herre som såg ut att vara _lite_ på lyran. Om han ens minns vad han hette så borde han nog ha fått nobelpris i fysik för det, för det skulle kräva en såpass enorm ansträngning av hjärncellerna att det skulle skapa en helt ny och revolutionerande form av fusionkraft (som han själv inte hade en aning om vad det var för nånting) och han skulle bergis köpa mer bärs för prispengarna.

Jag traskade till en annan pub och fick samma äckliga öl. Alla platser var upptagna så jag svepte bärsen och gick hem istället. Där satte jag på TVn och slösåg en fånig komedi med Tom Hanks (Bachelor party?) innan jag somnade.

Dag 4 – 20/3-04
============

Den här dagen var en lördag. Det skulle bli spännande att se vad som händer i en storstad på en helg. Jag insåg idag att den leaflet jag fick när jag köpte mitt tågstämpelkort (LT-kort) var i själva verket en rabattfolder för vissa valda restauranger och attraktioner, 20% rabatt fick man när man åt eller besökte. Helbra, så jag beslöt att alltid ha med mig den ifall jag skulle hamna på nåt ställe som fanns där i.

Jag krälade yrvaken och genomfrusen upp ur sängen runt 10-tiden och insåg två saker: Det var kallare i rummet än det nånsin har varit tidigare och jag hade missat frukosten. Ingen bra start på dagen, så jag tog en glödhet dusch och traskade sen ut och åt nånstans innan jag satte mig på tunnelbanan. Dagens mål var London Dungeon, som verkade vara nån form av “spökhus” eller liknande. I broschyren stod det att “avdelningen med Jack the Ripper är speciellt kuslig”. Jag är inte lättskrämd för fem öre så jag skulle åka dit och motbevisa.

Mitt emot mig på Jubilee-tåget sitter en ung familj bestående av mor, far samt son. Far och son skämtar en hel del, gör ett par “high five” varpå mor bara sitter och ler. Far är klädd i nån form av “smutsfärgade” jeans (de var färgade så och var inte smutsiga i faktiskt ordalag, men snygga var de inte) och såg ut att vara en klassisk fotbollshuligan som nu är ute med familjen.

Väl framme vid stationen, London Bridge, så duggregnar det lite grann. Jag började leta efter Tooley street på en karta vid utgången, utan framgång, och fick i samma veva se ett berg med folk precis utanför. Det var lagom många busshållsplatser så jag tog friheten att anta att det var ett par busslass med turister som väntade på att få komma iväg.

Min antagelse blev snabbt och smärtfritt avlivad när jag såg “Tooley street” på en skylt rakt fram. Jag tittade då åt höger dit skylten pekade och fick syn på London Dungeon direkt; det låg precis vid stationen. Och busslasset med turister var i själva verket kön in till the dungeons.

Tack för det, televerket, sa jag och traskade ner till tunnelbanan igen får att åka iväg nånstans. Det visade sig att jag hamnade i Waterloo, men exakt vilken resväg jag tog har jag inte antecknat.

Väl framme på denna nya station med det historiska namnet så kom jag inte på vad jag skulle göra, utan jag traskade helt pretentiöst iväg åt lagom bra håll och jag hamnade vid en galleria (Hayward’s?). Jag drog då upp min broschyr och kikade på om det fanns nåt rabatterat i närheten, och visst fanns det: London Aquarium.

Utan att blinka så bestämde jag för att traska dit, fast jag traskade helt åt fel håll (utan att veta om det). Jag hamnade vid Thames och gick in på ett café och frågade kassörskan – som verkade vara elev med en mentor bredvid sig – hur man kommer dit. De hade inte en aning, men lyckligtvis så hade herren framför mig i kön en aning. Han gick och ställde sin bricka vid bordet där hans fru satt och han förklarade vägen; “Walk up the pier, and you’ll find it just past the London Eye. You can’t miss it”.

Hans fru gjorde också nåt försök att förklara vägen, men än en gång fick jag det bevisat att jag inte alls har en förmåga att förstå det sätt som kvinnor beskriver vägar och färdriktningar. I princip så har alla de gånger jag frågat om vägen här i stan slutat med ett stort frågetecken om jag hade frågat en kvinna; “följ högerfilen i rondellen i 100m innan du svänger mjukt till vänster och passerar ytterligare en rondell och två broar under viadukten […]”. Män ger rakare svar: “Åk rakt fram, sväng vänster. Framme”.

Jag vinkade tack för hjälpen till paret och traskade iväg åt det håll som mannen beskrivit åt mig. När jag kom till London Eye så vilade jag lite och iakttog hjulet på nära håll. Det var _stort_ och _högt_. Synd att kön var så lång, det hade varit spännande att åka upp och brottas med min höjdskräck, vilket skulle låta adrenalinet fullkomligt spruta ner i mina ben och jag skulle inte kunna gå utan käpp och rullator på fem dagar, precis som det gjorde när jag traskade i en gammal kyrkoruin i Kroatien för ett par år sen.

Kanske lika bra att jag inte åkte upp, kom jag sen på,

Apostlahästarna galopperar vidare och jag letar efter akvariet. Jag hade ju nu passerat London Eye så jag borde väl se det snart. Jag gick och gick och passerade bron och hamnade vid en snorlång promenadlänga av nåt slag. Till vänster hade jag en röd mur av nåt slag och till höger plaskade Thames glatt. Ovanför muren såg jag “St Thomas’ hospital”, i storleksordningen halva Sahlgrenska ungefär.

Det var nåt oväsen från Thames, så jag tittade i den riktningen och fick se en apful gul båt puttra omkring. Den såg ut som en amerikansk skolbuss, hette “Titania” och var fullastad med turister. Fler personer än jag i promenadlängan stod och tittade och flinade brett åt det sjuka vi såg i vattnet.

Jag fortsätter promenaden och kommer sen ut till en korsning, och inser till fullo att det var nåt fuffens med nånting. En turistkarta satt på en binge av nåt slag så jag lät ögonen suga åt sig varenda detalj och sen fatta beslut. London Eye var lätthittat på kartan, och nån centimeter därifrån låg akvariet.

Hungern, tröttheten i benen och duggregnet tillsammans med att jag minns vad mannen på cafét hade sagt; “You can’t miss it” samt att jag gått en halvmil för långt gjorde att jag blev enormt grinig. Mina ben totalvägrade gå tillbaka samma sträcka, hellre skulle de gå ända till Heathrow än tillbaka. Det var då lösningen kom som en skänk från ovan… En taxi!

De flesta hade för mig berättat att taxibilarna i London är i en särklass för sig, och jag förstod vad de menade. Eller, för att citera LS; “Utvecklingen på dem har stått helt still”.

En becksvart taxi närmar mig och jag rycker upp näven för fulla muggar. Han ser ut att köra förbi, varvid min grinighet fick mig att verbalt framkalla en båtslast med svordomar rakt ut i luften. Jag drog en suck och kastade en blick över axeln, och ser till min förvåning att taxin har stannat vid trottoarkanten. Den kristna människa som lyckas förklara varför jag enligt andra av de tio budorden lämnades ostraffad ska få en kaka.

Jag rusade mot taxi och satte mig i den. “London Aquarium, please” sa jag på andfådd utrikiska. Chauffören sa vid närmandet att han inte kan åka ner helt eftersom det bara är trottoarer och liknande där, så jag fick gå en bit. Tre pund kostade taxin, men jag slog ändå två flugor i samma smäll: 1. jag slapp gå, 2. jag har nu även åkt taxi i London.

Tillbaka vid London Eye så såg jag akvariet direkt. “You can’t miss it”, bah. Anledningen att jag missade det var flera. För det första så förväntade jag mig nåt lite mer blåare ställe ovanför marken (stället var så grått som det kan bli och dessutom på bottenplan) samt nån lagom färgad skylt som lyser upp. Inget sånt fanns, tacka gurkan för det för att jag traskade vidare.

Invändigt så var akvariet i princip uppbyggd på samma sätt som Universeum i Göteborg, men eftersom det har funnits längre än det senare så antar jag att det är Universeum som har inspirerats av London Aquarium (eller liknande). Det fanns ett par intressanta varelser, bland annat ett par hajar som jag snabbt fattade tycke för. Hajar är de mest fascinerande djur jag känner till, och jag försökte fånga en på bild flera gånger. Jag lyckades en gång utan att det blev suddigt, men givetvis hade jag blixten på så det blev ändå inte bra. Tack för det.

När jag passerat hummerakvariet så hände nåt jag fullkomligt avskyr. På golvet lägger sig en flicka, 2-4 år gammal eller så, på rygg och börjar tjuta. Hennes mamma kommer fram och försöker lyfta upp henne men flickan vägrar. Mamman släpper henne och går iväg, och flickan ligger kvar och tjuter _ännu_ mer öronbedövande än innan. Jag stod still och försökte samla mig för att inte gå bärsärkargång och av misstag kasta ett gäng väl valda svordomar i riktning mot flickan och hennes mor, men det var på gränsen att jag inte pallade att stå emot.

Flickans mamma kommer till slut fram, plockar upp flickan och går iväg. Jag andades djupt ett par gånger och försökte samla mig, innan jag fortsatte färden genom akvariet.

Efter akvariet åkte jag hem till hotellet. Denna dag åkte jag tunnelbana genom Bayswater -> Westminster -> London Bridge -> Waterloo -> Paddington -> Bayswater innan jag kände att jag var redo för en stunds vilande.

När jag satt på perrongen i Paddington och väntade på tunnelbanan fick jag syn på ett guldarmband på marken, cirka en halv meter framför mig. Jag ställde mig upp, gick fram och ställde mig på armbandet för att dölja det. Av nån anledning var det nåt i mig som ville ta upp det och behålla/sälja det, men jag kom på bättre tankar. Jag tog upp armbandet och gick till stationsvärden för att lämna in det. Hade jag själv tappat ett guldarmband så hade jag varit mer än tacksam om någon hade lämnat in det så att jag kunde återfå det. Jag kände mig bra till mods över att ha övervunnit en obegriplig gnutta kleptomani som fanns i mig.

Väl hemma på hotellet så vilade jag ett tag, varpå LS messade och undrade om jag ville puba. Självklart var jag intresserad, så jag messade tillbaka och skrev att jag skulle bara vila och käka kinakäk först. Jag gick till Mr. Wu (kinabuffé för 5 pund, skitbra) och käkade varpå LS dök upp precis när jag var klar. Vi drog till Shakespeare och smällde en bärs, när han frågade om vi skulle dra till en australiensk pub, där de – enligt honom – super värre än svenskar. Självklart var jag på så vi drog till t-banan och åkte iväg, riktning Shepherd’s bush.

LS bor där och han skulle dumpa av lite kläder, så vi drog hem till honom först. Han hyr ett rum och betalar, om jag fattade rätt, runt 500 pund i månaden för det. Billigt att bo är det definivt inte i London.

Vi traskade sedan vidare och hamnade på den beryktade puben/discoteket, Walkabout. Där var det, precis som LS berättat, ett duktigt drag och fullt med folk. LS var i baren och beställde nåt australienskt special, och vi fick var sin sejdel med nåt som kom från tappen och som blev tillsatt med nåt rött. Smakade saft, och jag har ingen aning vad det var för nånting. Först trodde jag det var öl med färg i, men det var det inte.

Köade nästan en halvtimma för att lämna in jackan, men tack vare den kopiöst höga ljudvolymen – och avsaknad av öronskydd – så gav jag upp. Jag gick ut och messade LS att jag går till O’Neill’s istället (som låg runt hörnet) och inväntade svar.

Medan jag väntar så stod jag utanför och observerade människorna. Det fanns en dörrvakt samt två killar nära gatan som stod och väntade. Dörren öppnades och ut kommer en kvinna som knappt kunde gå, svänger vänster och vacklar vidare. En av killarna kastade ett snabbt öga på mig och vakten, varpå han sen följer efter kvinnan.

Nu var det på väg att hända nåt fuffens, tänkte jag, och stod blickstilla och bara iakttog killen när han sakta men säkert gick efter kvinnan. Han kom fram till henne och sa nånting, varpå hon vände ryggen mot honom samt tände en cigg, och gick – försökte – vidare. Killen gick tillbaka, men han kastade ofta ett öga på kvinnan som vacklade borta i mörkret på trottoaren.

Min första hypotes var att killen var en sån som raggade upp aspackade kvinnor. En annan hypotes var att han också var vakt, civilklädd sådan, och såg till att berusade kvinnor kom hem helskinnade. Jag vet inte vilket han var, men allt eftersom tiden gick så lutade det mer åt det senare alternativet. Hans beteende gjorde dock att det första alternativet var det som gällde. Själv hade jag ingen aning, jag var bara den okände betraktaren.

En till kvinna, något mer nykter än den förra, kom ut genom dörren. Hon gick fram till vakten och kramade honom godnatt, eller liknande, och då såg jag nånting som nästan fick mig att vilja bli dörrvakt: under kramen så smög han upp händerna under hennes tröja och lät dem gå runt vid bröstkorgen, varpå kvinnan bara utbrast ett leende och skrattade, och sen gick iväg. Snacka om drömjobb.

LS kom sen ut och vi gick till O’Neill’s och beställde var sin bärs och snackade om allt och inget. Han berättade lite om att deras spel skulle släppas snart och att han fick jobba satan såhär i slutskedet. Han for sen och fyllde på dricka samt köpte cigg och annat, då låten “Where the streets have no names” med U2 spelades i högtalarna. Jag satt bara och rös av njutning.

Jag satt nära fönstret, och efter en kvart på puben eller så så får jag syn på en medelålders herre och dam cirkulera runt ett ställe på trottoaren. De backar, går i cirklar och verkar ängsliga. Jag blev genast intresserad av vad som stod på, så jag stirrade ut och låtsades som om det regnade. I det ögonblicket såg jag herren gå förbi fönstret och på hans rygg/axel utdelades det någon form av slag av en annan människa.

Denna människa blev sen huvudobjekt för mina iakttagelser. Det var en man i 30-40 års-åldern som var orakad och såg allmänt sunkig ut och saknade lagom många tänder (hemlös alkis antagligen, men det vet jag inte) och som gapade nåt helvetiskt på herren och damen. Herren skyndade sig vidare men damen blev kvar och blev utskällningsoffer för den berusade mannen. Hon stod bara där rakt upp och ner och stirrade ner i marken medan mannen attackerade henne med svordomar (antar jag, jag hörde inget genom glaset).

De två förflyttade sig sedan i samma riktning som mannen hade gått, och efter en stund blinkar det blåljus på gatan. Jag kan inte med säkerhet säga om det var ambulans eller polis, men troligtvis var det polis. Klockan var strax innan 23, dvs stängningsdags, så jag och LS hävde ur våra glas och drog oss iväg. Jag var en aning skärrad av händelsen och hörde med honom om han kunde hänga med till t-stationen, vilket han naturligtvis gjorde.

Vi hälsade adjö och jag begav mig hemåt, fortfarande fruktansvärt skärrad efter händelsen. Med tanke på mängden alkohol jag hade i kroppen så hade jag ingen särskild lust att bli överfallen, eller liknande, på vägen hem. När jag klättrat upp ur stationen vid Bayswater så svängde jag vänster och traskade med bestämda steg mot hotellet.

Efter en halvminut så kände jag att nånting knuffade emot min arm, och jag tänkte att nu blir det sjukhusvistelse för min del. Det visade sig vara en yngling som sa nåt obegripligt, men han visade med händerna att det gällde nånting med cigaretter och det visade sig att han undrade om han kunde få köpa en av mig. Jag drog en vit lögn om att jag inte hade några kvar och han undrade om han iallafall kunde få ett bloss. Fortfarande skärrad efter händelsen på puben så gav jag honom hela den tända cigaretten och sa “Good night, mister” varpå jag fick utdela en handskakning med honom och sen traska vidare.

Innanför hotelldörren så släckte jag rummet och låste dörren fortare än Trazan kan säga Banarne, och kröp sen ner i sängen.

Dag 5 – 21/3-04
============

Vaknade 08.30 men steg inte upp förrän 12.30. Var helt väck i huvudet av någon anledning. Tog en dusch och gick och åt “frukost” på Mr. Wu eftersom frukosten på hotellet var sedan länge stängd. Bredvid mig satt fyra negresser, och en av dessa hade en bröstkorg med attiraljer vars storlek jag aldrig någonsin skådat förut i denna värld. Jag fick koncentrera mig på att inte titta hela tiden, utan jag försökte äta klart och sen gå vidare.

Insåg sen att det var riktigt kallt idag men ändå inte någon vargavinter eller liknande. Mina £100 som jag tog ut första dagen började gå mot sitt slut så jag fick fylla på kassan lite, innan jag drog mig mot Covent Garden (som RK hade bett mig eftersom det var bland de vackraste ställen han nånsin sett, själv hade jag ingen aning vad det var för nåt).

Jag hoppade på tunnelbanan och begav mig mot Covent Garden. Nästan direkt kommer en unge i åldern 10-14 och spelar på ett skränigt litet dragspel och försöker tigga ihop lite pengar. Mina öron mådde pest av oljudet så istället för att ens nästan verka vänlig så satt jag bara och höll andan och hoppades på att han skulle försvinna omedelnyss.

Efter att ha gått av tunnelbanan så gick jag upp till gatunivå och svängde höger. Covent Garden låg knappt 200 meter bort, men redan vid tunnelbanan kände jag en obeskrivligt härlig stämning i luften. Vid min högra sida stor en herre utklädd till nånting, jag vet inte riktigt vad för nåt men det var nog nåt clownliknande. Denne man ställde sig med ett ben på en stol och stod där rakt upp och ner. Blickstilla.

När jag vandrade vidare såg jag en grå, pälsklädd staty på höger sida. Att jag trodde det var en staty var för att det var mängder med smink/färg och den var orörlig. Men när jag tittade närmare så blev jag väldigt osäker; det var alldeles för likt en människa för att kunna vara en staty. Men det var alldeles för orörligt, till skillnad från en staty, för att kunna vara människa. Jag var förvirrad, men jag övertygade mig själv att det borde ha varit en pantomimare likt den clownen jag passerade innan. Fascinerande på min ära.

Jag traskade vidare och kom till nåt som visade sig vara ett torg mellan massa hus, och ett hus i mitten. Jag antar att detta var Covent Garden, med mängder med underhållande människor överallt. Speciellt en kines i ett hörn drog direkt mina blickar och öron då han stod och spelade panflöjt ackompanjerat med lagom bra syntetisk musik. Jag stod där i flera minuter och bara sög åt mig varenda not denne man spelade och blev tårögd. Nån minut senare kom det nån unge (eller nåt) som råkade springa in i mig och det väckte mig från min harmonikoma, så jag traskade vidare.

Att traska i Covent Garden var som att gå omkring på den mest fridfulla plats som nånsin existerar, fastän det var mitt inne i europas största stad. Sanslöst!

Jag lunkade vidare och hittade London Transport Museum, och jag blev påmind om att detta var ett av ställena jag hemma i Sverige hade antecknat att jag skulle gå till. Rabatt fick jag också, tack vare LT-foldern (som jag nu alltid hade i jackfickan när jag gick ut på rövarstråk).

Museet var ganska fascinerande. Där fanns allt från tidiga bussar till senaste tunnelbanetekniken, och de skildrade hela tunnelbaneutvecklingen från början till slut. Man fick även se modellbyggen av hur det såg ut när tunnelbanorna byggdes. Otroligt spännande, särskilt det faktum att innan de blev elektriska så hade man ånglok(!) som körde omkring. Det är av den anledning det ofta finns “hål” i taket på tunnelbanorna, för att ånga och rök från loken kunde slinka ut.

Där fanns även en tunnelbanesimulator man fick prova, för att se hur det var att vara tunnelbaneförare. Som avslutning på museet så fanns där en faktaruta om tunnelbanan, och där stod det att när det är rusningstid (morgon och eftermiddag) så förbrukar tunnelbanan ström som motsvarar effekten på 14 _miljoner_ glödlampor på 60W. Det är inte lite det.

På kvällen var jag sugen på pasta, så jag letade därför upp restaurangen “Dino’s” nära Edgware Road. Självklart valde jag just den för att jag skulle få rabatt… Jag kom dit och halkade ner vid ett bord och som vanligt så var det hur trångt som helst att försöka slinka ner på stolen mellan en väg och ett fastskruvat bord. Jag får börja träna lite mer.

Fram kommer en servitris i kortkort och med ben ända upp, och lämnar över menyn. Jag ögnar igenom lite snabbt och ser att det är lagom dyrt, så jag beställer en tagliatelle med bolognese och en coca cola och i samma veva visar jag LT-foldern (som man måste göra innan man beställer, för att få rabatt) varpå hon pekar på baren och säger nånting på brytande italienska. “Uh, OK” säger jag, varpå hon går iväg.

Strax efter kommer servitrisen in med min dricka. En… burk(!) coca-cola. Givetvis oöppnad. Maten kommer efter nån kvart och jag dämpar därmed hungern i magen, men jag insåg att det var inte särskilt smakligt. Knappt några kryddor alls på köttet, jag hade förväntat mig att bli förförd av ljuvliga smaker. Nåja.

Jag bad om notan och får den, men undrar var min rabatt tog vägen varpå hon förklarar att jag måste gå till kassan och fixa den själv. Jaha liksom. No tip for you, miss. Fast det sa jag inte.

Efter Dino’s tog jag en bärs på puben tvärs över gatan. Jag satt i baren och, för att härma alla andra, kollade på cricket på TV. Jag begriper inte den sporten för fem öre, och jag kommer nog aldrig att göra det heller.

Det fanns inga fler anteckningar för denna dag, mest antagligen för att jag var helt gringo i huvudet av för lite sömn, så jag åkte säkert hem och sölade på hotellet.

Dag 6 – 22/3-04
============

Gick upp kl 13. Halleluja för sömnbrist. Åkte till Baker Street för att traska in på Madame Tussaud’s (vaxkabinettet). Innan jag eventuellt skulle gå in så kände jag att jag behövde mat först. Kebab vill magen ha, och IM sade innan jag reste till London att “kebabhak finns det i i princip varenda hörn”, fast jag hittade inte alls många.

Jag började därför traska ner för Baker Street i hopp om att hitta nåt ätbart. Mestadels fanns bara dyra restauranger och en och en annan McDonalds så jag traskade vidare.

Efter en halvtimma, eller liknande, kom jag till Oxford street. “Oj”, tänkte jag, “det var ingen kort sträcka jag har avverkat”. Jag bytte riktning och följde Oxford street i hopp om att nå Oxford Circus, för där fanns det bergis käk i någon form. Jag passerade nåt “Pan pizza co.” och såg i min folder att det är rabatt även där. Helbra, så jag traskade in och åt frukost.

Åkte sen tillbaka till Baker Street med tunnelbanan och skulle gå in på Tussaud’s, i enlighet med mitt dagsschema. Inträdet gick på £19, så jag lade ner hela tanken. Jag kan inte med att betala så hutlöst mycket. Det stod också på skylten att om man gick in efter kl 17 (en halvtimma innan de stänger) så kostar det “bara” £12.

Jag lade ner hela verksamheten och funderade på nytt mål. Direkt tänkte jag på Hampstead Heat, så jag tog tunnelbanan till Moorgate och bytte linje till Northern line och åkte mot Hampstead. Det tog säkert trekvart eller så, men när jag väl var framme i det området så insåg jag att det lätt var värt det. Det kändes som om jag hade kommit till en mysig liten småstad utan störande trafikbuller och såna tråkigheter.

Vädret var fint så det var härligt att gå omkring. Jag frågade en stationsanställd om hur jag kom till Hampstead Heath, varpå han frågade _var_ nånstans jag ska, för HH är hur stort som helst. Jag kontrade med att det kvittar, bara jag kommer dit. Han riktade armarna norrut och upp mot berget och dikterade en vägbeskrivning, varpå jag började traska. Det var ingen nådig lutning på vägen, så mina ben blev mörare än en välgrillad biff.

Väl uppe på “toppen” så fanns det en fin liten vägpool med fontän och en park längre bort åt vänster. Jag svängde därför vänster och knallade in i bostadsområdet och strosade runt där. Det var extremt trånga vägar, vilket det verkar vara i hela England. Bil i det landet är säkert livsfarligt, plåtskador deluxe.

Efter en lång vandring i gassande sol och förbipasserade uniformklädda ungdomar som var på väg hem från skolan så hade jag ännu inte hittat Hampstead Heath, så jag lade ner det hela och började traska tillbaka till tunnelbanan och begav mig hemåt.

I bakhuvudet hade jag stationen Mornington Cresent, där LA en (eller flera?) gång varit och blivit fotograferad. Jag tänkte gå i hennes fotspår och bli fotograferad på samma ställe, men eftersom jag inte hade nån reskamrat och min digitalkamera var lånad så vågade jag inte låna ut den till någon okänd som fotograferar åt mig, så jag gick aldrig av. Men när det i högtalaren hördes “The next station is…Mornington Cresent” så gav det ändå en ganska skön kick av att veta att LA har varit här en gång i tiden.

På tunnelbanan satt en gammal gubbe. Jag vet inte om han var berusad eller inte, men han pratade med både människan bredvid och framför sig. De verkade inte lyssna, så jag antog att han var alkis. Han verkade vara arg på nånting och använde sina grannar som bollplank. Han gestade kraftiga rörelser med sina händer medan han pratade och han gav korta och rappa ord på saker som störde honom. Han var inte hotfull eller liknande på nåt sätt, men han var verkligen förbannad på nånting. Jag undrar vad.

Runt 18-tiden kom jag hem till mitt råtthål och jag lade mig ner och sträckläste ut min Agatha Christie-bok. Det sjuka är att jag minns inte namnet på boken och jag hittar den inte nu, men handlingen i början minns jag: En herre stryper en kvinna på ett tåg, och en kvinna på ett tåg mittemot ser det hela. (Nån som vet vilken AC-bok det är?)

Klockan var runt 19. Fick hunger, så jag traskade ut igen. CM hade sagt åt mig att prova indiskt, så det gjorde jag. Det fanns en till ytan luxulös indisk restaurang precis utanför tubstationen, så jag sa åt mig själv att “nån gång får man kosta på sig”.

Jag går in genom dörren och fram kommer en strikt och kostymklädd herre i åldern 50-55 och efter att vi utbytt lite artighetsfraser och jag berättat att jag är bara en person som ska käka, så leder han mig till lagom bord.

Även här var borden tätt packade och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur tusan jag skulle lyckas komma in på baksidan, eftersom det satt gäster på bägge sidor om bordet. Den äldre herren och en kypare drog då ut bordet och visade in mig, och jag tänkte direkt att det kommer säkert kosta extra.

Restaurangen var faktiskt inte så dyr som jag hade befarat, utan de hade humana priser. Värre var det med maten, jag hade ingen aning vad som var vad, så jag letade upp sidan med lammkött(!) och pekade på nånting på måfå. Det råkade bli nåt som det stod “hot” på, men det har jag inte ont av, och jag beställde mineralvatten.

Käket blev serverat rätt snabbt, och kyparen kom in med vatten i…en pet-flaska. Fast han hällde iallafall upp den, till skillnad från servitrisen på Dino’s. Mina ögon fäste sig på glaset och jag tyckte mig se nåt skumt med det hela, men jag kunde inte förmå mig att se vad det var som var fel, även om jag visste att nåt var det.

Efter en halvminuts idogt betraktande gav jag upp, och tog en klunk. Då slog det mig direkt vad felet var; kranvatten. Det gjorde mig verkligen förbryllad, att en så påkostad restaurang fuskar på ett extremt fånigt sätt. Hade jag beställt mineralvatten så skulle jag ju för tusan ha mineralvatten också, och inte betala £2 för att nån ska lyfta på en kran och hälla vatten i en flaska. Bah.

Maten var för övrigt gott som attan, men det var…starkt! Det var som att låta tungan agera nåldyna i värsta textilfabriken. Inte för att jag har särkilt ont av stark mat, men det här var bannemig extremfall.

Gick sen hem till hotellet och hoppades på att bli trött. Jag satte på TVn och slöglodde nånting, och insåg sen att min tumnagel var nästan 1cm utanför fingertoppen. Givetvis var jag i ett främmande land utan några som helst verktyg, så jag fick applicera mina tänder och bita loss kräket under tiden som filmen Urban Legend visades på TV. Skrattretande patetisk 80-tals action verkade det vara.

Dessvärre somnade jag inte förrän kl 4.

Dag 7 – 23/3-04
============

Gick upp kl 08.30 och åkte till London Dungeons. Var inte lika lång kö idag som när jag var där sist så jag kom in rätt snabbt. Det var lite kö utanför och alla verkade bli insläppta en efter en av nån kvinna som gav alla en billig hemmagjord yxa av papp och jag förstod inte varför först, så jag kollade lite på den relativt hyfsade rekvisitan som fanns.

Till slut var det min tur, och man skulle tydligen bli fotograferad innan man fick in. Det var det man skulle ha “yxan” till. Jag fattade inget och var inte för fem öre upplagd på att bli fotograferad, så jag ställde mig där fotografen pekade och placerade yxan som hon ville, men jag var lagom irriterad och hade ingen som helst lust att bli fotograferad så jag visade noll och inga tecken på engagemang när hon försökte dirigera mig till den ställning hon ville ha på fotografiet. Till slut blev jag så förbannad att jag sa “I can’t hear you”, varpå hon yttrade ett “okay”, tog ett kort och gav mig sen en lapp med ett nummer och där det stod att jag kunde, utan köptvång, hämta ut bilden efter rundvandringen. Jag hivade lappen direkt och gick vidare till kassan, håvade upp
en näve pund och traskade in.

Rekvisitan inne på stället vad faktiskt helt ok, men luften hade en inte allt för angenäm urindoft som trängde in i hjärnan medan jag traskade omkring. Stället var en kombination av “spökslott” och historiekammare, det hade tydligen funnits ruskiga prickar i London på tidigare tid. T.ex en kärring som fastkedjade unga kvinnor och lät dem leva på vatten och bröd i en månad, för att sen med sax klippa av tungan. Mysigt.

Efter knappt 7-8 minuters vandring kommer jag fram till en dörr med text i stil me “please wait for the next show to take due”. Skitkul eller nåt, det var massa påtvingade historieberättelser man skulle följa. Jag stod och väntade ett tag med en familj utanför dörren, när två på stället arbetande – och utklädda – yngligar (en kille och en tjej) dök upp och tjejen utbrast ett “Wahhhhhhh!” varpå dottern i familjen skrek till. Killen försökte göra likadant på mig men jag stod fullkomligt oberörd och sänkte antagligen hans ego en skvätt. Han frågade “Where do you come from?”, varpå jag svarade “Sweden”, varpå han nickade och gick iväg.

Jag orkade sen inte vänta mer utan beslöt mig från att försvinna från stället. På vägen tillbaka genom gångarna passerade jag – liksom på vägen från ingången – en fågelbur med ett skelett i som på slumpvist valda tider utbrister ett skri. Jag var helt oberörd bägge gångerna, även om skriet var infernaliskt högt. En kvinna som precis hade kommit in utbrast ett ännu högre skrik, dock, så mina öron mådde inte helt perfekt.

Det verkade dessutom som om man inte fick gå ut, eller så hade ingen haft det i åtanke. Det var ett rent helvete att hitta utgången, och en del av de anställda propsade bara på att fösa vidare mig till den där dörren som jag precis hade lämnat. Jag drog en rövare, som jag idag helt glömt vad det var, och till slut blev jag utsläppt. Irritationen låg på topp när jag kom ut från gatan, och jag försvann från detta patetiska ställe ganska omgående.

Jag traskade ner till Thames och såg HMS Belfast på min högra sida och tänkte att den båten borde jag undersöka lite. Inträdet var skitbilligt, bara 5 pund, och prylar (främst flyg och skepp) från andra världskriget gör mig lyrisk.

Efter att ha hamnat på båtdäcket så blev jag mentalt direkt tillbakaförd till kriget och kände precis som om jag vore en i besättningen, alternativt en åskådare, på båten. Det var en härlig känsla, även om de flesta utrymmena var trånga.

Det främre kanontornet, som jag besökte först, var med sina 100mm-patroner en aning respektingivande. Båten i sig var minimalt rörd, bara vissa små skavanker var förändrade och man som turist hade tillträde till i princip varenda liten vrå. Jag var helt i koma av extas när jag traskade omkring och jag avverkade nog runt 100 kort bara på båten. Hjärnporr utan dess like.

När jag var på väg av båten så såg jag två officerare ståendes vid ingången. Den ene av dem såg jag när jag gick på, han kollade biljetter och liknande. Jag tog tillfället i akt och ställde ett par frågor som dykt upp medan jag gick omkring, och jag passade även på och uttrycka min enorma belåtenhet för detta museum. Främst för att det var extremt få områden som var låst, jag kunde gå där jag behagade. Officerarna var glada över att jag var nöjd med tillställningen, och själv var jag helt nöjd med mitt besök.

Precis när jag gick av landgången så började det regna, och sen hagla. Bara sådär, helt utan förvarning. Jag tog skydd vid en skyskrapa i väntan på att det skulle dra över, och lyckligtvis gjorde det det fort.

Hade planer på att åka till Kew Gardens men jag fimpade det pga kasst väder, så jag for hemåt och vilade på hotellet ett par timmar. Fick mess från LS som undrade om jag var sugen att dra till Trocadero. Jag visste inte vad det var för nåt men jag hade sett byggnaden vid Piccadilly circus, så jag frågade om det var nån pub eller liknande och fick svaret att det är en arkadhall. Givetvis var jag på. Nackdelen var att mobilen hade inget batteri så jag fick bege mig ut utan den, och bestämma plats i London utan att ha med sin mobil fick jag erfara är ett rätt dumdristigt företag.

På tunnelbanestationen i Bayswater hände en sak som jag skrattar än idag åt. Till min sida av perrongen kommer en kraftigt berusad man ner för trapporna. Han är klädd i hatt och långrock och har extremt risigt hår. Mitt första intryck var att det var en labil, otrevlig och opålitlig människa, så jag förflyttade mig lite. Han frågade en (nykter) yngling om det här var rätt spår för att åka till vad-det-nu-var, varpå yngligen sa att det är till andra sidan han ska.

So far so good, alkisen var inte otrevlig.

Jag höll sen ögonen på honom när han lugnt vacklar ner för trapporna på andra sidan. Han går varken rakt eller jämnt, och han får en del människor att dra på smilgroparna. Han plockar då fram, trots förbudet, en cigarett och går och frågar en människa om han kan få låna eld, vilket han naturligtvis fick. Alkisen går sen nästan längst bort på perrongen, vrider kroppen i riktning mot min perrong och börjar sen pissa på spåret. Jag reagerade för mig själv, och tänkte att om mannen råkar pissa på strömskenan som går mellan spåren så kommer det bli en ganska otrevlig olycka.

Mannen fortsatte, och vid det här tillfället drog fler och fler människor på smilbanden. Efter att ha avslutat sitt så gick han fram till en monstruöst söt kvinna som stod mitt emot mig (fast på andra sidan) och pratade. Jag tänkte direkt att han säkert kommer säga saker hon inte ville höra. Döm sen till min förvåning att jag fick se hennes tänder när hon log och småskrattade halvhögt. Gång på gång reagerade hon på samma sätt när alkisen sa nåt. Vid det här laget stod människorna på bägge sidor om perrongen och halvskrattade. Själv hörde jag inte vad mannen sa men jag antar att alla andra gjorde det, så det som jag trodde skulle sluta med raseri slutade i rena skrattkalaset innan tunnelbanetåget kom.

Efter att lite senare vid utsatt tid ha kommit fram till Trocadero så hittade jag arkadhallen rätt snabbt och drog en snabb rekognoseringsrunda för att leta upp LS. Det var inte lätt. Upptäckte sen att hallen hade två våningar, så jag drog upp och letade vidare. Ingen LS nånstans. Upptäckte sen att på andra sidan huset fanns det en hall till så jag gick även dit och letade. Ingen LS där heller.

Lite här och var fanns det Eurobeat-maskiner, dvs såna man hoppar omkring och dansar lite på. Rätt häftiga grejer. I den andra hallen såg jag en annan, obegriplig, variant av samma maskin. Den var ockuperad av en asiatisk yngling som jag först inte lade märke till. Jag såg dock att han var en aning svettig på ryggen så jag antog att han hade kommit långt, så jag ställde mig bakom och tittade lite.

Då och då tog han en paus och hivade upp en vattenflaska från sin väska, varpå han sen fortsatte. Han var klädd i skitna tennisskor, jeans, bajsbrun t-shirt och _golfhandskar_. Jag dömer aldrig folk utifrån vilken klädsel de har på sig, men den här asiaten gick verkligen in för det han gjorde. Olikt alla andra som bara hoppade på de steg man skulle så svängde han runt med armarna, knäppte med fingrarna och allt möjligt skrattretande man kan tänka sig.

Jag gick vidare och letade efter LS men hade en total oförmåga att hitta, så jag beslöt sen en halvtimma senare att dra mig hemåt. På väg ner för trappan så såg jag att asiaten _fortfarande_ stod kvar och viftade med sina armar, och jag höll på att skratta ihjäl mig fullkomligt inombords. Den patetiska apan förgyllde min dag utan att veta om det.

På väg hem såg jag kvinna #1 i trappan, hon var extremt lik L på ICA. På tunnelbanan såg jag kvinna #2, hon var extremt lik SD från Varberg som jag och LS bodde ihop med i Linköping när vi pluggade, och som nu, enligt LS, jobbar som flygvärdinna.

Drar sen till Mr Wu och käkar kinabuffé (igen). Ser än en gång samma kvinna, samma söner och samma människor som jobbar där. Antagligen är det ett familjeföretag där alla sliter hårt, för alla ser verkligen genomtrötta ut. Öppet kl 10-23 varje dag och varje gång jag varit där, vid olika tider, har jag sett samtliga medlemmar. Beslöt därför att jag idag skulle ge 2 pund dricks (fastän maten kostade 6 pund) till den som serverar.

Bredvid mitt bord sätter sig en förtjusande kvinna i 30-35-års-åldern och beställer käk. Hon var en sån där riktig skapelse från topp till tå som man kan titta på i flera timmar, men det fick jag lov att inte göra. Det är fult att stirra, sa mamma alltid.

Fast som en skänk från ovan så såg jag en tröja ligga på golvet mellan våra bord. Jag visste att den inte var hennes, men jag tog upp den och frågade om den var hennes – mest för att se hur hon reagerade, varpå hon med halvsmåsur min sa “no” och inget mer. Jag beslöt då att inte ens försöka inleda nåt mer samtal utan koncentrerade mig istället på min mat.

Upptäckte till min fasa att det jag trodde var i sötsur friterad deg visade sig vara räkor eller liknande, det smakade om om det var nåt från havet. Och det har jag käkat hela veckan. Fyförbonkat vilken ovilja att äta jag fick direkt. Jag hafsade in kycklingen, gav mina beslutade dricks och begav mig sen därifrån hem till mitt ställe och gjorde det vanliga: läsa, se på tv, “sova”.

Ända tills det blev en ny dag.

Dag 8 – 24/3-04
============

Katastrofal dag. Iallafall i avseendet att vakna sent; jag steg upp runt kl 14 och for iväg till stan kl 15 för att leta nåt ätbart. Blev lagom sur på mig själv för att jämt och ständigt behöva kämpa med den förbannade sömnen. Fastän jag var på semester utan stress och hade hela världen vid mina fötter så kunde jag ändå inte koppla av på nätterna. Hjärnan gick på högvarv och ville mer än att bara ligga still, eller somna. Jag vill ha dygn med 48 timmar.

Frukosten blev av på deep pan pizza company (igen) med rabatt (igen). Tur man hade två rabatt-foldrar. Det var nästan samma personal som sist, fast hon den söta servitrisen var inte kvar. Fast det fick kvitta, jag var ändå inte i London för att ragga.

Klockan var runt 16 när jag var klar, men jag hade inte riktigt en aning om vad jag skulle göra. Jag bläddrade lite snabbt i min folder och hittade nåt som kanske var intressant: Imperial war museum. Det fick bli dagens turistmål, även om dagen redan var slut.

Jag åkte t-banan till Elephant & Castle (närmsta station), hittade en skylt som det stod “Imperial War Museum, Lambeth str” på. Tack för det, men den var föga till hjälp eftersom jag inte visste var Lambeth street var nånstans.

En medelålders man strosade förbi mig och jag frågade om vägen. Återigen fick jag det bevisat för mig att män faktiskt ÄR bättre på att förklara vägen till nånting än kvinnor. Efter hans beskrivning, utan att ha antecknat på papper, så hittade jag museet snabbt och lätt. Byggnaden i sig såg lagom torr och trist ut så jag antog att stället inte var så stort.

När jag kom till framsidan insåg jag att jag hade fel. Mitt på gården fanns två “naval guns” (sjökanoner? eller vad man nu säger på svenska). Dessa var, utan att överdriva, minst 15 meter långa per styck, och de ingav en ordentlig respekt för mig. Tänk att få äran att stå på det krigsfartyg med den utrustningen och känna på rekylen när båda dessa avfyras. Jag skulle vara minst lika imponerad av att se dem som jag skulle vara av att få se tågkanonen Leopold (som hade en dokumenterad rekyl på _38_ meter). Helt enormt skön hjärnporr!

Jag traskade in i museet och blev stoppad av en vakt som ville undersöka min (ganska tomma) väska. Han hade lite åsikter om min kamera och jag frågade om man inte fick ta kort, varpå han förklarade att man får ta kort utom på “holocaust”-våningen. Varför man inte fick det fick jag reda på senare.

Inträdet var gratis, vilket var gott. Jag lämnade in jacka och väska och behöll kameran. Traskade sen in på bottenvåningen och blev fullkomligt överväldigad av hjärnporr; stridsvagnar, Hiroshima-bomben “Little boy”, flygplansvrak och massa annat. Jag kände att på detta museum vill jag utforska varenda millimeter och blev sen mer förbannad på mig själv att ha vaknat så sent, för jag hade bara 90 minuter på mig. Jag tog kort på i princip allt som fanns.

Våningen under bestod av en utställning om diverse krig; första och andra världskriget, kalla kriget och nåt mer. Massa papper, persedlar, vapen och annat smått och gott som hade donerats till museet. Det var inga större problem att gå vilse bland alla montrar.

En våning upp fanns det ett par välbevarade vrak av flygplan, främst cockpit-delarna. Man fick t.om gå in i dem, vilket jag också gjorde. Det var inte särskilt svårt att bli klaustrofobisk där inne, och jag kunde utan större problem sätta mig in i hur det var att flyga runt i en så trång plåtlåda mitt under ett fullt utbrutet krig.

Fascinerande var det att se hur väl bevarat det mesta var. En “hel” stjärtfena från en Fokker fanns där. Full med kulhål och snedvriden metall inuti, vilket tydde på att planet i fråga hade blivit nerskjutet.

Nästa våning var holocaust-utställningen, vilket var där man inte fick ta kort. Jag förstod genast varför, för det var fullt med bilder/böcker på Hitler, nazister och utställningar från koncentrationslägren under andra världskriget.

Det fanns en skalenlig modell av Auschwitz som tog upp hela platsen i ett enormt stort rum, och ändå var det bara en bråkdel av hela lägret som var modellerat.

Jag tänkte inte mycket på att denna utställning skulle påverka mig mest när jag steg för steg gick längs med långsidan av modellen i det beckmörka rummet, och läste på de strategiskt placerade små skyltar som hade en tillhörande lampa.

Jag fick ingen empatisk “deja-vu” som jag brukade få, men jag vet inte varför jag inte fick det. Efter att jag passerat modellen på lägret så dök den dock upp, när jag fick se hyllmeter med judarnas personliga saker som blivit insamlade. Där fanns allt från gafflar, kammar, egenhändigt tillverkade glasögon och annat, och jag sa till mig själv, efter att jag började känna mig illa till mods, att “om jag får se en docka så kommer jag må dåligt”.

Jag gick vidare till nästa rum. Där fanns det “judekläder” (randiga arbetskläder) och ett par bilder på judar, med beskrivande text (namn, ålder, vad de gjorde, etc). På en av de sex (tror jag det var) bilderna fanns en flicka som inte ens hade blivit tonåring, och hennes blick berörde mig ganska djupt att jag stod där en stund och bara tittade på henne. Strax efter beslöt jag att gå vidare till en stenvagn på räls (en sån som finns i bland annat gruvor och liknande). Jag antog att fångarna samlat sten eller liknande i den.

Efter att ha traskat vidare till nästa rum så befann jag mig på baksidan av Auschwitz-modellen, och där fanns en glasmonter vars nederdel var fullproppad med skor. Jag har aldrig sett så mycket skor på en och samma plats.

På mellersta hyllan i denna glasmonter hittade jag sen det jag hade befarat hitta: en docka. Min kropp frös till is på bråkdelen av en sekund, och jag stod tårögd och bara stirrade på dockans ögon. En gång i tiden hade den troligtvis befunnit sig i en gladlynt och bekymmersfri flickas händer, medan den nu låg inglasad på ett museeum som ett minne för en helt okänd och bortglömd flicka som fick sätta livet till för ett par maktkåta idioter.

Jag stod bara och stirrade och släppte aldrig blicken. Det gick inte.

I ögonvrån såg jag nånting blinka ett par gånger. Jag reagerade inte. Blinket kom igen och jag hörde en röst. Jag släppte blicken från dockan, vred huvudet och fick syn på en vakt som sa att klockan var 18 och museet skulle stänga. På en bråkdel av en sekund fick jag samla mig och bege mig mot utgången.

Vid garderoben väntade jag på min jacka och väska, och jag var fortfarande skärrad när jag stod där. En stor glasbur full med pengar och text: “Please help the museum by donating”. Jag rasslade rappt fram plånboken men fann till min besvikelse bara 5 pund i mynt. Jag skulle inte haft nåt emot att skänka 50 pund, för saker som berör mitt inre (de är fåräknade…) ger mig känslan att jag vill hjälpa allt som existerar. Museet var mottagaren denna gång.

Väl utanför hade skymningen börjat sin omvandling och jag kände att jag orkade inte alls gå tillbaka till tunnelbanestationen. Till min fördel såg jag en busshållplats precis utanför muren vid museet, så jag sa till mig själv att jag sätter mig på en buss och åker dit den tar mig.

Jag såg dock att buss nummer C10 gick till Victoria station, och jag kom på att veterinärstationen i programmet “Animal SOS” på Reality TV befann sig på Elizabeth street i Victoria, så jag beslöt att hoppa på bussen dit och snoka runt lite.

Efter att ha åkt i ca 20 minuter så hade jag inte den blekaste aning om var jag var nånstans, och mörkret hade ramlat ner mer än den tiden jag hoppade på bussen. Det var då jag för första gången fick nytta av min London A-Z-karta i väskan. Jag letade snabbt upp var veterinärstationen, Victoria station och var bussen befann sig, och försökte hitta det mest optimala stället att hoppa av. Dessvärre är det skitsvårt att se hållplatsnamnen när man sitter i bussen så i slutet fick jag chansa lite.

Jag fann Elizabeth street och började traska nerför gatan. Stället i TV-programmet hette “The blue cross” så jag frågade runt lite om det men ingen kände till det. Efter att ha gått i en kvart så stannade jag ett äldre par och frågade först efter “Blue cross”, vilket de aldrig hört talas om, och sen efter “a pet hospital”, varpå de pekade tillbaka från den väg jag kom. Jag tackade för hjälpen och insåg sen att de skulle åt samma håll, och det kändes rätt skumt. Att först tacka för hjälpen för en vägbeskrivning, och sen leka följa John.

Nåväl, jag såg till att gå sakta så jag slapp gå parallellt med dem. Efter en stund så hade de båda stannat och pekade på en byggnad på höger sida. Jag slöt upp med dem och såg att där var det minsann en veterinärstation. Dörren öppnades lite snabbt och jag kunde direkt se att det var inte alls samma ställe som på TV. Jag kunde nu iallafall stryka stället på mitt att-besöka-papper, även om det inte var rätt ställe jag hamnade på.

(NB: Jag är nu, flera veckor efteråt, upplyst och vet att “The Blue Cross” ligger på Hugh street. På Elizabeth street ligger nåt annat som har med programmet “Animal SOS” att göra, men det visas inte med på TV)

Stan hade blivit helmörk, men det var fortfarande mycket folk ute så jag hade inget emot att gå omkring. Det var ganska nära till Victoria station också, så jag traskade dit direkt. Fruktansvärt vacker byggnad på utsidan och _enorm_ på insidan.

På t-banan hem såg jag än en gång den där lille snorungen med sitt fula dragspel gå omkring och spela oljud för alla i vagnen. Nån lade en slant i hans kopp, han nickade och gick vidare längre bakåt. Vid nästa station gick han av och mina öron kunde vila. Jag kände mig trött som attan och hoppades på att, trots att jag vaknat sent, få sova.

Jag hade fel. Jag var montruöst trött men kunde inte sova. Klockan 1 på natten gick jag ut för att ta en promenad. Av nån anledning var jag hungrig som en gurka, men det visade sig att både BK och McD hade stängt. Precis bredvid mitt hotell låg dock ett libanesiskt kebabhak (med _riktigt_ kebabkött!) så jag gick in dit och beställde en låda pommes och en kebab i bröd. Jag hade tydligen jäveltur; en kund som kom in 5 min efter mig blev nekad att handla, de höll tydligen på att stänga precis.

Efter att ha fått käket så tog jag med mig det upp på rummet, slog på TVn och kollade på fotboll och började sen hugga in i maten. Det hela var inte enormt smakligt, för av nån anledning så fanns det mängder med vinäger på både kebaben och på mina pommes frites. Jag hittade dock en köttbit utan vinäger på och fick chansen att känna på riktigt lammkött, vilket är gott. Jag käkade dock upp allt men jag hade inte haft nåt emot att få en vinägerfri maträtt nästa gång.

Jag var klarvaken, bortsett från att ögonen var helt mongo, hela natten och somnade inte förrän kl 5-6 på morgonen då jag var helt utmattad.

Dag 9 – 25/3-04
============

Vaknade helt konstigt nog strax efter 8 efter att ha sovit ungefär ingenting. Men det var bara bra eftersom detta var min näst sista dag i London. Jag låg och drog i sängen till klockan 09.30 eller så för jag tänkte det var ingen brådis med frukost eftersom de stängde kl 10.

Trodde jag.

Jag kom ner till matsalen kl 09.45 och såg både ägaren och städerskan städa hela salen, varpå de sa innan jag frågade att matsalen var stängd, “We’re open to halv past nine”. Detta var inte direkt bra eftersom jag var hungrig som ungefär fem kannibaler. Jag försökte se lite halvt uppgiven ut och frågade var man kunde hitta lagom ställe i närheten där jag kan kasta ner nåt ätbart i magen. Ägaren stod och funderade en stund, tittade på städerskan, och sa sen att jag kan käka frukost hos dem. Det är främjande för sinnet när rationell, men subtil, diplomati går igenom.

Efter käket så beslöt jag att, som jag bestämde dagen innan, åka till Kew Gardens. Stället låg i Kew (surprise) som ligger i zon 3, och det innebar att mitt LT-kort inte räckte dit. Jag gick till t-stationen och pratade med farbror blå. Jag sa var jag skulle men uttalade Kew som Kev (som i Kevin) när det egentligen ska uttalas “Keeve”, men han förstod vad jag menade. Vi gick fram till kartan och han pekade på kartan var stället låg och sa sen att jag får gå till stationsvärden och handla en extrabiljett. Jag frågade då om det inte vore smartare att åka till zon 2 först och handla biljetten där eftersom det kanske skulle bli billigare, men enligt honom så skulle det inte det.

Jag satte mig på district line-tåget och for iväg. Underground blev overground efter ett par stationer och jag fick chansen att verkligen beskåda hur förorterna till London såg ut. Det var som om jag hade åkt 100 år tillbaka i tiden, eller befann mig i forna Jugoslavien. Byggnaderna såg ut att vara hafsigt ihopsmällda och provisoriska lösningar på vissa problem hade egenhändigt lösts; diverse plankor framför rutor, slitna gardiner, gästrum i en friggebod och massa annat. Jag fick ett hum om hur dyrt det egentligen var att bo i England. LS betalade ju t.ex 500 pund per månaden för att bo inneboende. Sjukt dyrt.

Efter en halvtimma-trekvart var jag framme i Kew. Jag visade upp min extrabiljett för stationsvärden och traskade ut genom spärrarna och hamnade mitt på ett torg. Jag funderade på om jag först skulle käka eller om jag skulle vänta med det, men jag beslöt att vänta tills efter jag varit inne på Kew Gardens och härjat lite.

Jag fann en skylt som pekade i riktning bort från stationen så jag passade på att följa riktningen dit den pekade. Vägen gick genom ett bostadsområde och efter en stund kom jag fram till en stor mur. Och jag menar verkligen stor, för den sträckte sig verkligen Långt. Något namn eller nånting fanns, vad jag kan minnas, inte men nånstans i mitten såg jag en ingång och där stod det att jag nått mitt mål. Kew Gardens.

Efter att inträdet betalats så fick jag växel tillbaka, som tanten lade på massa broschyrer utanför kassaluckan och när jag skulle ta dem så stötte jag till högen och precis varenda broschyr och växelmynt for i backen och hamnade på alla möjliga och omöjliga ställen. “Det här händer inte mig”, tänkte jag, men jag fick inför de ~10 personerna bakom mig snällt böja mig ner och febrilt plocka upp allt, samtidigt som jag höll i min entrébiljett, kamera, plånbok och hela baletten.

I precis den stunden ville jag sjunka under jorden och bara försvinna, men en man bakom mig var en vänlig själ som hjälpte mig samla ihop alla saker, vilket gjorde hela tillställningen lite lättare för min del.

Precis mellan kassan och det första huset (affärer/fika etc) så insåg jag hur sjukt stor trädgården var. Enligt min folder så var den 132 hektar(!) och jag insåg att jag varken vill eller orkar traska igenom hela, så jag plockade en “recommended path” från broschyren och började gå. Insåg sen att det fanns ett och annat växthus med saker i och där traskade jag in. I det första var det växter från torra områden, ökenväxter från Marocco och liknande, och det var lagom svårt att andas. Några av kaktusarna gav ifrån sig en konstigt lukt, men jag kan än idag inte komma på vad det påminde mig om.

Utanför detta första växthus fanns en liten sjö med en härlig fontän i. När jag stod på bortre långsidan så lyckades jag med kameran fånga in sjön, fontänen och huset, och det blev en härlig bild trots att det den dagen var halvmulet.

Jag traskade vidare och det började duggregna lite smått, samtidigt som jag hamnade mitt i en hord med kanadagäss. Aldrig sett dylika förut, men attan vad vackra de var.

Bortom vägkrönet befann sig en (svindyr) restaurang där jag beslöt att jag skulle käka lite. Jag beställde en macka (i kartong) och en flaska mineralvatten och det gick på strax under 5 pund. Det hade varit mycket bättre att beställa pastan som kostade knappt 6 pund, men det är alltid lätt att bli efterklok när man har facit i hand.

Solen kikade fram och jag lämnade restaurangen och fick syn på växthus nummer två som jag traskade in i. Det visade sig vara exotiska växter där inne och det var sjukt varmt och hög luftfuktighet. En spiraltrappa snurrade ner till en våning under och det visade sig vara massa akvarium. Härligt, tänkte jag, och for ner.

Många vackra fiskar och sällsynta saker fanns det där. Det som mest stal min uppmärksamhet var en räka av samma art som jag såg i London Aquarium. Skillnaden mellan dem var att denna var röd. Inte vilken röd färg som helst, utan en otroligt vacker och mättad röd färg. Jag har aldrig sett en så klar, djup och härlig nyans förut, och nu hade en räka denna färg på sig.

Tyvärr befann den sig i bakgrunden hela tiden så jag kunde inte ta kort. Jag beslöt därför att stå och vänta tills den kom fram, så jag stod där helt orörlig i minst trekvart och bara väntade. Jag skulle ha en bild på den, det var bara så. Att lämna rummet utan att få den röda färgen fångad på bild var en omöjlighet.

Dessvärre var räkan smart utav attan, för den blåvägrade komma fram. Förutom när en fisk kom i närheten, då sprattlade antennerna till och den gick ett par steg ut ur mörkret där borta i grottan. Under en kort tid när fisken simmade förbi så var räkan ute tre snabba gånger. Dock inte helt ute, men jag lyckades få en någorlunda hygglig bild på den så jag kände mig nöjd och traskade vidare ut i friska luften igen.

Jag hade nu gått igenom en bråkdel av trädgården men kände att jag hade gjort mitt, så jag letade upp utgången och begav mig dit. Väl inne så köpte jag tre-fyra påsar med lökar och frön till mor min. När jag skulle lämna stället så såg jag en polisman som gick fram mot ett bord som var invaderat av 6-8 ungdomar. Jag hörde inte alls vad han sa, men jag hade en misstanke om att ingen på stället gillade att de hade kommit dit och käkat medhavd mat, men det kan lika väl ha gällt nåt helt annat. De alla ställde sig upp och gick iväg utan att protestera och polismannen ställde iordning stolar och borden efter att de hade gått.

Själv traskade jag vidare tillbaka till stationen och fick se en Odd Bin’s som jag gick in i, eftersom jag lovat köpa en flaska vin till far. De hade dock ingen Mouton Roschild hemma men jag blev hänvisad till Berry Bro’s vid James’ Park. Jag gick till stationsvärden och köpte en tilläggsbiljett till mitt LT-kort och fann att snubben vid Edgar’s road hade, precis som jag misstänkt, tagit mer pengar för biljetten eftersom jag var i zon 1. Blagh.

Jag satte mig på tåget och for mot James’ Park. Exakt var jag skulle visste jag inte så jag stannade en ung stationsvakt och frågade av vägen. Det skulle jag inte ha gjort, för han var en extremt vresig människa med en aggression som inte syndes. Jag kände det direkt när han stod bredvid mig och pekade och förklarade vägen hastigt, och när jag frågade en gång till för att försäkra mig om att jag förstått rätt så blev han uppgivet aggressiv, höjde rösten och upprepade samma sak igen och tycktes sen vilja vifta bort mig så han kunde gå göra annat.

Den människan blev av mig direkt kategoriserad som typen som vill göra karriär men har istället hamnat på ett skitställe och låter sin ilska gå ut över andra. Vägbeskrivningen han gav var dessutom fel, förutom att han pekade på rätt utgång från stationen. Efter att ha gått dit och var väl uppe på marknivå så blev jag överöst av trafik och buller och jag letade direkt upp mitt nästa mål bara för att slippa allt oljud.

Berry Bro’s låg längst ner till vänster på en sidogata och inredningen bestod av väldigt gamla möbler, knarriga golv och en och en annan terminal. Det var inte direkt vad jag hade förväntat mig av en vinbutik, men charmigt var det.

En man i min ålder kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag frågade efter en den vinflaska årsmodell 1981 som jag ville ha och han letade runt utan att hitta. Han var vänlig nog och ringde runt till diverse handlare och sa att det är en knepig årgång. De flesta hade årgångar runt omkring men ingen 81a. Jag sa att han kan ge mig prisuppgifter på de andra så skulle jag ringa far och höra med honom. Det var inte omöjligt att beställa hem en 81a, kruxet var bara att jag skulle åka hem dagen efter. Han skrev ner lite priser på en lapp, jag tackade för hjälpen och gick därifrån. Ute i duggregnet kastade jag ett snabbt öga på lappen och fann att priset för en 82a var 469 pund. Billigt och bra, eller nåt.

Jag gick tillbaka till stationen vid James’ Park och tänkte precis åka hemåt, men såg en jättefin park precis bredvid och jag bestämde mig för att gå där. I mitten av den hördes ingen trafik, hur härligt som helst, och i andra änden såg jag en skylt: “Royal (palace) gardens”. Det fick mig tänka på Buckingham palace och att det borde vara i närheten, så jag gick vidare och letade lite.

Mycket riktigt. Nära en bamsestor rondell/korsning stod en stor staty, fina rabatter och en mastodont metallport målad i guldfärg. Det var Buckingham Palace.

Fett.

Det var inte nådigt med turister där heller, utan i princip varenda en stod och mosade sönder sina kameror på precis allt som fanns i omnejd av slottet. Ungefär hur många vakter och poliser som helst fanns det också, fast det är iofs inte så konstigt.

Efter besöket gick jag igenom parken igen, fast denna gång på en annan stig. Jag gick till stationen och tog t-banan hem för att vila/packa/softa resten av dagen, eftersom det skulle bli hemresa dagen efter.

På t-banan stod jag upp, pga för mycket folk. På sätet snett framför mig till vänster sitter en kostymklädd man. Till vänster om honom sitter en kvinna i min ålder, eller neråt, som ser ut att sova. Hon bär bruna manchesterbyxor, är kolsvart under naglarna, bär halvtrasiga glasögon och ser ut att sova djupt.

Efter några stationer så “ramlar” hennes huvud på mannens axel och blir liggande där. Mannen ser ut att känna sig en aning besvärad; “Vafan gör du på min kropp?” men sa ingenting. Kvinnans huvud kanar ner och hon ser fullkomligt livlös ut, inte minsta lilla ryck i nån muskel kunde jag uppfatta. Armarna släpade i golvet och hennes huvud låg på mannen, helt orörliga.

Jag tänkte direkt att hon måste ha fått hjärtstillestånd eller liknande, men ingen annan verkade reagera på det. Jag var nära att gå fram och knacka lite på henne för att höra om hon levde, men vid en station ryckte hon till, satte sig upp och gäspade ett par enorma gäspningar. Död var hon inte, men troligtvis fullkomlig slutkörd efter en hård arbetsdag.

Hon gick av vid en station och in kommer en kines och en jude (med kippa). Kinesen plockar upp nån bok och läser baklänges. Jag försökte se vad han läste, men det var kinesiska för hela slanten. Sjukt språk det där.

Juden plockade upp en bok och läste. Även där försökte jag titta vad det var, men den var skriven på hebreiska och var antagligen hans bönebok eller liknande. Hebreiska är nästan ännu sjukare språk.

Jag kom fram till mitt hotell och köpte The Times, två burkar cola, en snickers och en mars innan jag gick in och läste. Tog sen en slummer och började sen packa för hemresan.

Dag 10 – 26/3-04
=============

Gick upp kl 08.20, hade svårt att sova. Troligtvis var det pga hemlängtan eller så var jag rädd att jag skulle vakna för sent. Jag gick ner och käkade frukost, gick upp igen och packade ihop det sista som var kvar. Hotellägaren satt i receptionen denna dag så jag passade på att kommentera lite om min vistelse i London innan jag tackade för mig och började kånka iväg mitt pick och pack mot tunnelbanan.

Klockan var strax före 10 när jag stod på perrongen. Jag kände att det var lika bra att bege sig så tidigt som möjligt så jag slapp stressa. Planen var att dumpa väskor på Liverpool street station och sen traska och leta upp den hemlöse mannen jag såg första dagen på resan.

Tågen verkade dock gå väldigt glest. Inga Circle-tåg syntes till alls utan de enda som gick var District, men de gick inte till Liverpool street då ändstationen för linjen var Edgware road. Efter en kvarts väntade så tog jag District-tåget till Edgware och väntade där istället på att ett Circle- eller Hammersmith-tåg skulle dyka upp.

På Edgware var det lika dött där. Mängder med folk, men bara District-tåg dök upp. Då och då sprakade det till i högtalarna men jag uppfattade inte alls vad som sades. När klockan närmade sig 11 så rasslade högtalaren igen och strax efter det började 2-3 människor att släpa sina väskor ut ur stationen.

Jag gjorde likadant eftersom jag stått och väntat i över en timma och började lessna. På vägen ut såg jag på en maintenance-skylt: “All lines delayed due to an earlier passenger action”, så mitt beslut kändes lagom bra. En stationsvärd stod och pratade med folk och jag gick till honom och frågade om det går en buss till Liverpool station. Turligt nog gjorde det det, och hållplatsen var precis utanför stationen.

Bussen kom och jag hoppade på och tänkte för mig själv att nu kommer jag i lugn och ro åka igenom halva stan och får se en hel del, så jag var inte det minsta besviken mer än att jag stått länge och väntat på ingenting.

Resan tog närmare 50 minuter och det fanns hur mycket ögongodis som helst. På en mur kunde jag se den sprayade texten “I hate africans”, och under sprayat med en annan färg “And I hate ur mother”. Tur att folk har glimten i ögat.

Jag såg flera skyltar med “Liverpool street station” så jag höll ögonen öppna var jag skulle gå av. Dessvärre är det inte helt trivialt att veta vilken hållplats som är vilken då det inte framgår klart och tydligt när man sitter längst upp på en dubbeldäckare.

Efter ett tag tog skyltarna slut och jag började undra när jag egentligen var framme. Jag vände mig om till en ung man bakom mig och frågade när vi skulle fram till hållplatsen. Han svarade “We’ve passed it”, varpå jag direkt tänkte “SHIT!” högt för mig själv och flög direkt på stoppknappen. Mannen i fråga sa att det är knappt 10 minuter att gå så det var inte _så_ farligt iallafall, men likväl. Jag tackade för mig och hoppade av och började traska i den riktning han visat.

När jag gått 10 minuter var jag fortfarande inte framme, så jag stannade en “bobby” som snällt visade var jag skulle gå. Efter det så hittade jag stationen väldigt snabbt.

Det första jag gjorde var att gå med mina väskor ner till BK och fylla magen, för hungern hade gjort sig påmind. Klockan var då runt 13, flyget gick från Standsted kl 18 så jag beslöt att ta tåget som går kl 15 för att vara ute i god tid. Sorgligt men sant så innebar detta att jag fick skippa att ge pengar till den hemlöse mannen, det fanns tyvärr inte tid över. Jag hade tänkt på honom i flera dagar och ville verkligen hjälpa honom, så det var inte särskilt kul att inse att det inte fanns tid.

BK-burgarna hamnade i magen och jag gick sen till en väskinlämningsplats för att dumpa in mina väskor och gå ut och ta en nypa luft. Tanten vid röntgenautomaten hade lite åsikter om min väska så jag fick snällt öppna den varpå honom plockade ut en avstängd mobiltelefon för att sen säga “It’s all right”. Antagligen har det väl varit nån som haft en påslagen mobil och använt den som utlösare för sprängämne i sin väska, eller liknande.

Escalatorerna tog mig upp till marknivå varpå jag steg ut på exakt samma ställe som jag gjort när jag anlänt till stan. Mina lungor fylldes med djup och fyllig London-luft som ett sista kvitto på att jag verkligen varit här i stan. Jag köpte en tidning och kunde läsa “The tube faces 4 day shutdown”. Shit.

Klockan närmade sig 15 och jag traskade ner till Standsted express som for iväg punktligt och hade för avsikt att dumpa mig och andra resenärer på flygplatsen. Efter trekvart var det framme och jag började sakta men säkert kånka vidare på mina väskor för att leta upp var jag skulle checka in.

Jag hade en timma och trekvart på mig innan disken öppnade så jag tog mina väskor och traskade runt lite och försökte få tiden att gå. Dessvärre fanns det inget observationsdäck där man kunde se på flygplan så jag gick ut ur byggnaden för att se om jag kunde få en skymt nånstans.

Utanför stod en bil (felaktigt) parkerad. En polis fattade någon form av misstankar mot den och undersökte den noga, även på undersidan. Han gick sen runt till bilar i närheten och frågade nånting (antagligen om de sett föraren) men ingen hade det. Han plockade fram papper och penna och började krafsa nåt på det, samtidigt som ägaren kom ut och fick syn på det hela. Det blev en ganska lång diskussion men jag uppfattade inte nånting vad de sa på grund av att jag stod för långt bort, men av deras kroppsspråk att döma så gällde det helt klart “terrorism”, “bomb” och “obevakad bil”.

Ryan Airs incheckningsdisk öppnade så jag traskade dit. Det var inte farligt lång kö så det gick rätt snabbt. När det blev min tur så fick jag uppleva en alldeles äkta, men gräslig, engelsk dialekt och det var inte med lätthet jag uppfattade vad tjejen sa.

På frågan “Do you know if someone’s touched(?) your bag?” (som jag inte hörde) sa jag “Ja” i tron om att hon undrade om detta var alla mina väskor. Hon upprepade och jag uppfattade samma sak. När hon förstod att jag inte fattade ett dyft vad jag sa så tog hon fram ett A4-ark som hade samma meningar skrivna på flera språk, och där jag kunde läsa “Har någon lagt något i din väska eller erbjudit dig ta med saker på planet?”, eller liknande. Det var då det gick upp för mig att jag hade gjort bort mig rätt duktigt och jag hoppades att det inte skulle bli en säkerhetssak av det hela.

Det blev det inte och jag fortsatte traska runt på flygplatsen ända tills jag kände det var aktuellt att gå igenom säkerhetskontrollerna. Jag gick ut och tog ett par sista bloss och knallade sen igenom den enorma hallen med magnet- och röntgenmaskiner innan jag hamnade på sista shoppinganhalten före jag gick bort till gaten. Köpte en flaska whisky till bror, lite godis till mig själv och nåt mer, innan jag började traska den Långa Vägen som även den här gången tog säkert en kvart innan jag var framme.

Kön vid gaten var ungefär hur lång som helst och jag orkade inte för stunden ställa mig där, så jag gick bort till en röksalong och knarkade en sista giftpinne innan jag gick tillbaka till kön.

Det var varmt inomhus och jag hade på mig mina svarta finbyxor samt långärmade tjocka tröjan, så jag svettades ganska duktigt och började känna att mina armhålor började dofta Man samtidigt som jag hoppades att ingen i omgivningen hade ont av det.

Värdinnorna öppnade gaten en halvtimma innan avgång och jag såg att två av de tre var med på den förra resan. Den tredje var en kvinna i 40års-åldern, en ruskigt snygg varelse att vila ögonen på.

När folk skulle traska in så tyckte de att kön var åt pipan för lång så de beslöt att dela upp den i två. Det var till min nackdel eftersom jag hamnade sist i den andra kön, och givetvis skulle de släppa in min kö (nästan) sist också.

Jag lyckades dock få en väldigt bra plats, nästan på samma rad som på den förra resan fast denna gång satt jag på vänster sida bredvid en äldre herre. Den här gången kände jag inte minsta obehag, utan jag tittade med nöje ut genom rutan och jag såg varenda meter under den tid vi taxade fram till startbanan.

Därefter lyckades jag med njutning uppleva det som bror berättade morgonen innan jag reste ut, när man pressas in i stolen vid start, och sen var vi i luften. Det var härligt att se marken bara försvinna under fötterna och det gick attan så fort att komma upp. Vädret var fint och det var inte ett moln på himlen förrän vi var högt uppe. När vi passerat molnen så trodde jag att planet skulle ligga på den nivån, men tydligen skulle vi _ännu_ högre upp. Jag minns att jag kände en gnutta obehag av att se molnen långt under oss.

Resan gick bra men jag kunde inte riktigt koppla av. Jag försökte läsa bok men tröttnade efter ett halvt kapitel. Jag försökte titta ut men mörkret lade sig väldigt snabbt och snart såg man i princip ingenting mer än den blinkande belysningen på vingarna.

De två timmarna gick dock rätt snabbt trots allt, och flyga över norra Göteborg i natten var nåt i hästväg. Otroligt vackert med alla lampor precis överallt. Det hade klart varit en höjdare att få flyga över Göta Älv-bron i natten och se lamporna, men planet flög för långt norrut för att jag skulle få en skymt av den.

Vid landingen så svängde planet först ett par gånger, för att sen lägga sig i rät linje innan den sista höjdförlusten och nerfällningen av landningshjulen var i full gång. Jag tittade spänt ut och såg lamporna på marken röra sig fortare och fortare och jag såg lamporna på landningsbanan närma sig snabbt.

Plötsligt mullrade det till och skakade kraftigt i hela planet när bakhjulen slog i. Landningen var ett faktum; Jag var hemma i Sverige!

Kylan i kalla Säve var beslående och jag frös som attan medan jag gick in till hallen där man hämtar väskorna. När jag väl kommit in så ringde jag mina föräldrar och fick sen sms från min bror som undrade om jag inte landat ännu, varpå jag svarade att jag ska bara vänta på min väska och sen är jag ute.

Det tog säkert 20 minuter innan väskbandet började röra på sig, men min väska var bland de första så jag slapp vänta länge där. Kruxet var dock att jag stod i skymundan bland folket och fick sträcka mig fram för att se om den väskan jag trodde var min verkligen var min. Jag såg min adress och släppte ner den och kom sen efter en miljarddels sekund på att den ska jag ju ha. Jag greppade då tag i den igen men bandet gick för fort och hade för stor friktion så väskan, och jag, följde med bandet och idioterna som stod bredvid hade inte en enda fungerande hjärncell utan stod bara och tittade på medan mitt knä höll på att vridas ur led.

Med inre svordomar och smärta i knä fick jag iallafall loss väskan från bandet och traskade ut till vänthallen där bror satt, och vi begav oss hem till hans lya för att kolla klart sista perioden av matchen mellan Frölunda och HV71, där Frölunda torskade och åkte ur slutspelet. Vi kollade lite snabbt på mina bilder och sen tog jag min bil och åkte hemåt.

Runt kl 01 på natten var jag hemma, fullkomligt slut efter nästan 18 timmar flängande, väntande och resande. Väskorna hamnade i rummet, täcket flög åt sidan och jag dök ner under mitt täcke och slocknade nästan omgående.

Summa av kardemumman kan nog sammanfattas i lite punkter.

Plus
====
+ Skönt att komma bort
+ Vacker stad
+ Helskönt att boxa lite på min flygrädsla
+ Trevliga flickor att titta på
+ Regnigt
+ Totalt urskönt att vara på helt okänd mark och bara vandra omkring utan några krav.

Minus
=====
– Dyrt
– Stressig trafik
– Dyrt
– Beroendeframkallande